onsdag 17 februari 2016

Morgan maintenance 3

Vinterjobbet på Morganen snart klart - 2016-02-17
Mitt pyssel med Mr Brum i garaget har jag dragit på så länge det har varit möjligt. Mörka, regniga, blåsiga dagar, när det inte inbjuder till utomhusaktiviteter, är det nämligen skönt att ha en tillflyktsort. Men nu är jobbet i stort sett klart. Och, det är bra eftersom jag förmodligen ställer på bilen igen i Mars, då det ibland kan bli en och annan dag med sol och vårkänsla.

Oöppnad burk som jag hittade i garaget.
En liten kladd på varje bulthuvud.
Det jag pysslat med i vinter, utöver de vanliga åtgärderna, är att plocka av running boards på båda sidor. Vid återmonteringen av aluminiumlisterna sprutade jag på ett rostskyddsmedel, dels på bulthuvudena i listen och dels på muttrarna på undersidan.


När alla fyra listerna var monterade så var det dags att försöka peta ner gummilisterna. Om jag inte läst om det i den engelska klubbtidningen Miscellany, hade jag förmodligen inte kommit på idén med att använda ett gammalt kreditkort för uppgiften. Det visade sig vara ett helt perfekt verktyg.

Så där! Inte längre några upphöjningar på listerna efter korroderade bulthuvud.
Som framfår av bilden så är gummilisten lite längre än den var från början. Även här lydde jag ett råd från tidningen och började montera listen från båda hållen och det var inga problem med att få dit den snyggt och prydligt. Det är ganska kul att konstatera att allt blev bra och som jag hade tänkt. Det är tyvärr inte ofta att det blir så när jag gör någonting.


När jag ändå höll på i garaget, iklädd min garage outfit så tog jag också tillfället i akt att spraya bladfjädrarna bak med Castrols kedjeolja. Det är visserligen avsett för motorcyklar och mopeder, men efter råd från andra, som kan och vet mycket mer än vad jag gör, så följde jag deras råd.

Ola i min tänkarstol.
Ola, en av medlemmarna i Morganklubben, bor i Bjärred och kommer ibland på besök i garaget. Då blir det i regel inte mycket gjort, men mycket bilsnack och kaffedrickande är trevligt det också. Han har också en Morgan Roadster som är två år nyare än vår, men har ett för litet garage för att kunna hålla på på samma sätt som jag med sin bil.


Han har däremot alltid några synpunkter eller förslag till ytterligare åtgärder som skulle förgylla eller förbättra vår Morgan ytterligare. Dagens kommentar från honom var att han tyckte bromsoken såg lite "tradiga" ut. "Varför målar du dem inte?" frågade han. Ja, det var ju en tanke. Själv hade jag inte funderat på saken förrän Ola nämnde det.


De var ju både rena och torra så det borde vara rätt tillfälle att måla dem nu, om jag kände för det. Sagt och gjort, vid ett besök på Biltema i Lund hittade jag färger, speciellt framtagna för målning av bromsok.

Om inte annat så matchar den i alla fall någorlunda stötdämparen.
Nu återstod frågan om vilken kulör jag skulle välja. Egentligen skulle jag vilja ha grön färg, som jag tycker matchar färgen på bilen väl, samtidigt som "racing green" är en klassik färg på engelska bilar.
Nej, någon grön fanns inte, men däremot silver, svart, blå, röd och gul. Gul är ganska fräckt, men passar, i mitt tycke, inte så bra på vår royal ivoryfärgade Morgan. Tänkte först ta svart, som alltid fungerar, men ändrade mig sedan till rött. Jag målade oken två gånger och är nöjd med resultatet.

Nu återstår endast att smörja framvagnen och sätta på ekerhjulen, sedan är Mr Brum färdig för våren.

Hoppas den kommer snart!


fredag 12 februari 2016

Tre grabbar i Lund

Lunch, kultur, fika och bio - 2016-02-09
Det är inte bara jag som ibland blir lite uttråkad under den mörka årstiden. Flera av mina golfkompisar känner likadant. För att muntra upp tillvaron så händer det, med jämna mellanrum, att någon hör av sig och föreslår att vi ska göra någonting.

Glada till sinnes eftersom det snart blir käk.
I tisdags beslöt Peter, Jörgen och jag att vi skulle köra in till Lund. Dylika sammankomster brukar inledas med lunch och så även denna gång. Det finns förvisso ganska många matställen i Lund, men ofta hamnar vi i Saluhallen. Här är alltid ett pulserande folkliv och ett flertal restauranger att välja mellan.

Inte alls dumt.
Efter att ha ätit fisk vid ett flertal tillfällen valde vi idag att äta kött på Grill & Meze Lounge, som serverade ryggbiff med bearneaisesås som dagens lunch. Tydligen ska denna krog servera mat från det libanesiska köket, men det fick jag inte veta förrän efteråt. I annat fall hade jag, som är uppfödd på falukorv och stekt potatis, förmodligen inte valt det stället, då jag inte gillar konstig mat.
Om ryggbiff är en libanesisk specialitet är jag dock mycket tveksam till, för god var den i alla fall.
Lite dästa efter maten ansåg vi att det inte var mer än rätt att, genom ett kort strövtåg i staden, förbruka en del av de kalorier vi fått i oss under lunchen.
När vi flanerade runt torget blev vi tilltalade av en kvinna i vår egen ålder. Jo, vi är väl ganska vana att bli antastade av kvinnor när vi finns tillgängliga bland allmänheten, och naturligtvis stannade vi till för att höra vad hon hade på hjärtat. Hon undrade förtvivlad om vi kunde hjälpa henne att få upp låset på hennes cykel. Man skulle bara dra i en liten svart spak så skulle låset gå upp. Jag drog och slet, så mycket jag orkade, men ingenting hände. Men, även om jag är en teknisk obegåvning så tänkte jag till. Om man nu kunde låsa upp cykeln bara genom att dra i spaken, så var det ju inte mycket till lås, för då skulle ju vem som helst kunna låsa upp den och cykla iväg. På andra sidan låset hittade vi tre gossar gemensamt också ett nyckelhål. När vi berättade detta för damen ifråga, blev hon faktiskt lite röd om kinderna, letade fram en nyckel ur handväskan (bara det är en prestation, då det i damers handväskor ofta kan innebära svårigheter att hitta betydligt större saker). När vi med nyckelns hjälp, med den enkelhet som män ofta löser problem, snabbt och lätt låste upp hennes cykel, uttryckte hon sin tacksamhet på ett vänligt, men också käckt och trevligt sätt.

Kanske värd ett besök.
Nöjda och stolta att ha gjort dagens goda gärning fortsatte vi vårt avbrutna flanerande utan att fler damer antastade oss under resten av dagen.
På andra sidan torget hände det plötsligt. Molnen delade på sig och solen tittade fram. Vi upplevde nästan vårkänslor när vi stod vända mot solen och kunde riktigt känna hur den värmde. Under februari månad är ju dock sådana här himlafenomen både sällsynta och ofta korta och snart blev det lite kyligare igen. Vi upptäckte i detta ögonblick Lunds Konsthall. Kanske skulle vi göra ett besök där, om det var gratis eller åtminstone erbjöds pensionärsrabatt. Vi öppnade och steg in i receptionen, tittade oss lite förstrött omkring och när vi inte blev stoppade drog vi oss allt längre in i lokalerna. Den aktuella utställningen hette "Vårt arbete".

Vet inte vad ni får ut av detta? Det är kanske jag som är dum i huvudet.

Det här är dock fint, verktyg av glas. De har faktiskt en viss relevans när det gäller arbete.
Det fanns inte mycket att titta på och det som fanns var nog lite över min horisont, för jag hajade inte riktigt budskapen på de flesta av de fåtal alster som fanns på väggarna.
Men, för att också vara lite rättvis så fanns det faktiskt något som alla förstod och också berördes av. På väggen i entrehallen hängde fem bildskärmar som visade filmer. Varje film visade hur lång tid man behövde arbeta för att tjäna ihop en Euro. Den längsta filmen, som handlade om bomullsskörd och beredning, varade drygt en timme. Den längst till höger var helsvart och på skylten stod det
1 sekund. Här fick vi svart på vitt en uppfattning om orättvisorna i världen.

Med både mustasch och skägg behövs servetter.
Efter detta besök upplevde vi att det kulturella behovet var tillgodosett varför vi åter styrde våra steg mot Saluhallen. Det var ju fetisdagen idag och då skulle vi naturligtvis hålla på traditionerna och skämma bort oss med var sin dylik. Att bli serverad en semla och var sin cappuccino tog inte bara väldigt lång tid utan kostade också sextiofyra kronor. Tungt att bära för en pensionär!

Nu finns bara denna och Kino i Lund. Tänk så många biografer det fanns förr.
Det var också på det viset att vi hade lite bråttom. Vi hade nämligen bestämt att gå på bio på filmstaden. Nu förhåller det sig emellertid så lyckligt att den ligger rakt över gatan från Saluhallen, varför vi kom precis i lagom tid för att slippa se en del av reklamen.
Foajen var full med folk, nästan alla i vår egen ålder. Tur var det, för annars hade vi undrat om det inte fanns folk som arbetade. Själv blevjag lite stolt när jag skulle betala. Han, bakom disken, villa ha 115 spänn av mig. När jag frågade om de inte hade pensionärsrabatt reducerade han sedan snabbt priset till 92 kronor. utan att jag behövde visa min legitimation.

Steve Jobs, som han såg ut i filmen.
Jag får nog hålla med de som säger (förmodligen SF) att film ska ses på bio. Upplevelsen blir faktiskt mycket större med stor bild och häftigt ljud. Filmen vi såg heter Steve Jobs. Själv har jag tyvärr inte hunnit läsa boken ännu, men redan av filmen upplevde jag att denne Steve Jobs inte var någon speciellt trevlig person.

Nästa aktivitet får bli en golfrunda!


lördag 6 februari 2016

Golfpremiär på Öresunds GK

Första rundan avklarad - 2016-02-05
Tjälen var ur jorden och för första gången på länge så blåste det inte så vansinnigt mycket. Greenerna på Öresunds GK var öppna och när Jörgen Kvant ringde och föreslog att vi skulle ta tillfälligt i akt att begå säsongspremiär, så var jag inte sen att acceptera.

Bäst att klä sig i flera lager.
Temperaturen, som var +2 C, var inte så inbjudande, men av erfarenhet vet vi att efter några hål så börjar det kännas ganska OK. Senast vi spelade var den 10:e december förra året, så efter två månaders uppehåll skulle det bli intressant att se om swingen fanns kvar i muskelminnet.
I vilket fall som helst så spelade vi årets premiärrunda fem veckor tidigare än förra året, så förhoppningsvis blir golfsäsongen extra lång i år.

Kvant ser, efter några hål, ganska bekväm ut trots att han tyckte det var ruggigt
när vi gick ut på första tee.
Efter att ha spelat de första två hålen hade vi fortfarande hedern i behåll. Kanske inget skönspel, men det kändes trots allt inte som om vi aldrig spelat förr, som det annars brukar göra de första rundorna på säsongen.

Kvant ska försöka lägga sig ännu närmre hålet på trean än jag. Det lyckades han också med,
vilket är en av anledningarna att han kallas för Turkvant.
För bara en vecka sedan var banan snöbelagd men ändå så var fairways ganska OK, som de alltid brukar vara på den här banan. Greenerna var dock väldigt tröga eftersom de förmodligen inte klippts på ett tag eftersom gräset inte växer vid nuvarande väderlek. Jag tror inte vi puttade för långt en enda gång på hela rundan.
Efter nio spelade hål hade vi skrapat ihop 16 respektive 17 poäng, ett resultat så långt som vi båda var över hövan nöjda med. Det var ju trots allt allra första rundan för året.
Under fikan efter de nio första hålen släppte vi igenom en fyrboll från Vasatorp, som verkade spela matchspel och därför gick ganska fort. Jag och Jörgen hade inte speciellt bråttom utan ville njuta av naturen och vårt eminenta spel samtidigt som vi diskuterade en del kring den svenska inrikespolitiken.

Verkar vara en släktträff för svanar i dammen vid det 13:e.
Nu var det snart dags för det 13:e hålet. Det lär vara en exakt kopia av det kända ö-hålet på TPC Sawgrass i USA, som trots att det är kort, gör många av tourspelarna nervösa inför utslaget.
Detsamma gäller för oss när vi närmar oss detta hål. Klubbvalet kan variera från en järnnia till en järnsexa, beroende på hur stark vinden är och från vilket håll den kommer. Med en temperatur på två grader så går bollarna också lite kortare än normalt. Också något att ta hänsyn till.

Bildbevis.
Vi slog därför båda var sin järnåtta och med tanke på vår höga nivå med dessa klubbor, var det inga problem för oss att lägga bollarna några meter från flaggan. Vi kunde alltså gå med rak rygg och stolt hållning fram till green för att putta. På fyra av de fem par tre hålen hade jag träffat greenerna på utslaget och på alla fyra lyckades jag treputta. Väldigt försmädligt. Jörgen gjorde dock sitt första par för dagen på det 13:e.

Nu började Jörgens ryggproblem göra sig påmind igen, vilket syntes tydligt när han swingade. Men han bet stoiskt ihop och efter att jag gjort par på det sjuttonde hålet ville han visa att han kunde kvittera detta genom att avsluta med par på avslutningshålet.
Då vi passerade 30 poäng och hade mindre än 100 slag för rundan båda två var vi båda nöjda och kunde åka hem med en känsla av att vi snart ville ut och spela igen.

Det är minsann inte alltid det känns så!