lördag 31 december 2016

Garagetillvaro.

Nu är det bara resten kvar - 2016-12-31
Gråväder och bistra vindar inbjuder till aktiviteter inomhus. Men, med en Morgan i garaget kan därför hur mycket tid som helst tillbringas där. Om inte annat, enbart för att få umgås lite.

Blank, fin och bortskämd.
En hel del av det årliga och ibland överdrivna underhållet är emellertid redan avklarat. Här står han nu, Mr Brum, som blivit både polerad och vaxad med olika medel från Meguiars. Suffletten, som jag dock inte behandlar varje år på grund av mycket begränsad användning, har tvättats och impregnerats. Även läderinredningen har rengjorts och därefter behandlats med Autoglym Leather Balm.

Min pall från Biltema har jag stor nytta av i garaget.
Så vad återstår egentligen innan det är dags att dra på honom sin vinterpyjamas? Ja, det beror på hur mycket tid jag vill lägga, samt graden av åtgärder som ibland kanske kan betraktas som overkill. Ett av de jobbigaste momenten är definitivt att polera ekerfälgarna. Detta arbete brukar jag normalt inleda med, men i år så har jag skjutit på det. Alla fyra fälgarna har jag dock tagit av, torkat av allt fett och därefter tvättat dem. Det gör att de nu är redo för polering och därefter fälgförsegling med en typ av flytande färglös vax som sprayas på fälgarna.


Men innan jag ger mig på detta tidsödande och ganska tråkiga arbete så har jag stuckit emellan med en annan åtgärd, som jag också bara gör en gång vartannat år. När jag, för några år sedan hade alla mattor ute, även den som ligger längst bak ovanpå bagagehyllan, upptäckte jag att skivan som täcker verktygslådan var helt obehandlad. Eftersom jag hade en burk Cuprinol i ett av mina skåp så passade jag på att pensla skivan med detta. Övrigt trä i bilen har ju fått en behandling redan i fabriken. Vilken typ av produkt som använts där vet jag inte, men det lär säkert funka bra med Cuprinol också.

Skadar inte med lite Cuprinol här!
I år skippade jag dock den här skivan utan ägnade mig istället åt hjulhusen och golven. Hjulhusen borstade jag rena med en hård rotborste och sedan öste jag på med Cuprinol.
Förutom fälgarna så är det nu inte mycket kvar, utöver att spraya bladfjädrarna med Castrol Chain Spray samt polera allt krom och rostfritt som finns på bilen.

Nu längtar jag efter detta.
Därför kan våren få komma precis när som helst. Men vi lär nog få genomlida de trista månaderna januari och februari först. Och, måtte inte mars nästa år bli en sådan månad när vintern kommer tillbaka med en sista snö- och köldknäpp

Den som lever får se!









fredag 16 december 2016

Ett besök i Mammons tempel

Lunch på Väla Centrum med Kvant - 2016.12.01
Det händer under den mörka årstiden, ganska ofta, att känslan av tristess tränger sig på. Min hustru Eva, som egentligen slutade arbeta för gott i augusti, arbetar fortfarande n'stan lika mycket. Det innebär att jag i stor utsträckning får umgås mesta tiden med mig själv. Och, det går väl bra, men kan bli lite långtråkigt i längden.

Stopp på motorvägen. Ett fenomen som inträffar dagligen.
När det känns på det viset så gäller det att ha ett nätverk där någon, precis som jag,  också känner det så ibland. Jag hade därför kommit överens med en av mina golfkompisar, jo, jag har mer än en, Jörgen Kvant att vi skulle träffas på Väla i Helsingborg. Här skulle vi äta lunch, diskutera aktuella ämnen och betrakta alla de människor, som med panik i blicken, far runt i butikerna efter julklappar.
Då jag, halvvägs till Helsingborg, fastnade i en bilkö, som stod i princip helt stilla under tjugo minuter, fick jag ringa Kvant och berätta att jag blev sen. Men, eftersom vi båda är fritidsforskare på heltid, så har vi inga tider att passa och har därför ingen anledning att bli varken frustrerade eller irriterade. Skönt!

Strålande tider för restaurangägarna.
När jag väl slutligen anlände till Väla kunde vi snabbt konstatera att det var lunchdags. Hela foodcourten var full med folk och köerna till de olika restaurangerna långa. Efter lite letande lyckades vi hitta ett bord där vi funderade på vad vi skulle äta. Utbudet är stort, åtminstone för Jörgen. Han gillar indiskt, thaimat, mexikanskt, pasta och en hel del andra märkliga rätter. Han är ju gud bevars bokhandlareson och alltså av lite finare börd och har därmed andra vanor än jag.

Äggakaka med stekt fläsk.
Det mest utländska jag kan tänka mig att äta är pizza, men med min enkla bakgrund föredrar jag rejäl husmanskost, som stekt potatis, falukorv, kålpudding, isterband, ärtsoppa, kalvlever (kanske lite udda för det gillar inte Jörgen) samt all annan mat som jag känner igen och vet vad jag kommer att stoppa i mig. Trots de stora valmöjligheter som fanns för Jörgen blev det ändå så att vi båda föll för skånsk äggakaka med stekt fläsk och lingon.

Intressant skyltfönster.
Väla är väldigt stort vilket gör det svårt att hitta för den som inte springer omkring här flera gånger i veckan. Varken Jörgen eller jag hade för avsikt att göra några inköp, så var vi hamnade i köpcentret spelade ingen större roll. Syftet, om vi nu hade något egentligt syfte med besöket på Väla, var istället att studera individer och skeenden ur ett lite mer beteendevetenskapligt perspektiv. Så upptäckte vi till exempel ett skyltfönster där alla skyltdockorna var försedda med djurhuvud. Man kan undra varför? Men helt klart är denna betraktelse någon som kan leda till en fördjupad diskussion, som förmodligen inte gör någon av oss klokare. Ett konstaterande vi dock kunde göra var att varken Jörgen eller jag ingick i den målgrupp som butiken prioriterade.

Mycket folk att studera överallt.
Vi vandrade vidare, dock inte med händerna på ryggen som ofta pensionärer gör, och studerade och kommenterade var och varannan person vi mötte. Ja, det hände till och med att vi tilltalade någon okänd person, men då naturligtvis med en uppskattande eller smickrande kommentar. Det är ganska lätt att få folk att le om man lägger manken till. Kul och spännande det också!

Lite förvrängt perspektiv, men ändå.
En sak man måste säga om Väla, som är positiv, är att dekorationer och en del skyltningar är väldigt fräcka. Jag upptäckte till exempel en stor svartvit bild på en vägg, med två sportvagnar, en Ferrari och en Porsche. Den bara fanns där och hade inte någon koppling till någon butik. Åtminstone inte som jag uppfattade det.

Har aldrig besökt en dylik inrättning.
På andra sidan gången fanns det ett stort rum som, vid första anblicken, verkade inrett med ett antal sängar. Efter att ha granskat verksamheten i rummet lite närmare kom vi fram till att det handlade om någon form att skönhetsbehandling. Här låg kvinnor, jag såg inga män, nästan nerbäddade under en filt på en brits medan asiatiska män och kvinnor var inbegripna med att, tror jag åtminstone, plocka bort generande hårväxt på ögonbryn, i öron och näsa, strå för strå med en pincett. Intressant och något att begrunda, att fåfängans makt är väldigt stor.

Ett rejält och lockande sortiment.
Efter vår lilla rundvandring och diverse smärre hyss var det nu dags för dagens andra höjdpunkt. Vi ämnade inta en rejäl fika på ett av norra europas dyraste caféer, nämligen Café Schiller. Är det något jag är svag för så är det bakelser och kakor. Beträffande kakorna handlar det dock inte om sådana som smular, typ bondkakor, finska pinnar eller dylikt, utan kakor med lite substans. Mitt val föll därför på en arraksstrut á 29:- och en princessbakelse á 35:-. Inklusive kaffe blev därför fikan nästan lika dyr som lunchen. För mig alltså, Jörgen nöjde sig med en arraksstrut och kaffe.

När man sitter på Café Schillers servering har man också utmärkta möjligheter att studera olika människor - vackra, mindre vackra, smala, mindre smala, unga, gamla, märkliga, udda, prydliga och ibland en och annan riktigt oprydlig.
Människor är intressanta då alla har en historia, alla är på väg till eller från någonting, de har eller har haft olika yrken, de kan vara glada eller ledsna även om det inte syns på dem. Just det här med yrke brukar Jörgen och jag fantisera över när vi ser någon som skiljer sig lite från mängden. Och, det intressanta är att om vi till exempel gissar personen i fråga arbetar som lastbilschaufför, så kan det i verkligheten vara så att han är professor i konsthistoria. Visst är det spännande med människor!

Clas Ohlson.
När vi fått nog av dessa filosofiska utvecklingar och kände oss ganska dästa, så beslöt vi att ta vår Mats ur skolan och återvända till våra hem. Jörgen hade några ärenden gällande elektriska attiraljer till någon belysning. Han verkar besatt av ledlampor och annat som har med ljus att göra, vilket förmodligen beror på att han saluförde denna typ av produkter när han arbetade på Ahlsell.
Clas Ohlson kallas i folkmun för männens dagis, då man kan gå runt i deras butiker och titta och nästan aldrig, precis som min fru i andra typer av butiker, komma ut tomhänt. På Väla har Clas Ohlson bytt lokaler. Alla deras butiker, som jag känner till, har en rulltrappa upp en våning, men på Väla är det nu tvärtom. Här går rulltrappan ner en våning. Bortsett från detta, så ville Jörgen, nästan tvångsmässigt, ta rulltrappan ner i butiken. För egen del var jag nöjd med besöket så här långt och bestämde mig därför att lämna Jörgen och åka tillbaka till Lödde.
Förhoppningsvis utan köer denna gången.

Vi har kul på våra möten, Jörgen och jag!







måndag 5 december 2016

Det gäller att ha rätt kläder...

...när det är bistert på golfbanan - 2016-11-26
Det var en gråmulen, blåsig och ganska sval dag, lördagen den 26:e november. Men, istället för att ta en vanlig lördagspromenad, som egentligen bara har ett syfte, nämligen att få lite luft och motion, så föll valet på golfbanan. För några veckor sedan köpte jag ett klippkort som berättigar mig att spela tio rundor golf på Öresunds GK för 1200:- fram till den 28:e februari. Även om risken är liten, så kan det faktiskt bli en vargavinter med snö och frost även i våra trakter, varför det gäller att utnyttja sina tillåtna golfrundor så långt som möjligt.

Blåser det runt bostaden hemma, så blåser det rejält på Öresunds GK.
Eva hade inte spelat någon golf på drygt en månad och för att inte tappa allt i muskelminnet är det viktigt att komma ut och slå lite golfslag med jämna mellanrum. Visst kändes det lite småkallt när vi slog ut på första hålet, men då vi går ganska raskt och slår en helvetes massa slag, så dröjer det inte länge innan kroppsvärmen går upp.
Det visade sig dock att Eva inte verkade speciellt ringrostig, för hon fick iväg sina förhållandevis långa drives precis som vanligt. När vi gick där i blåsten var vi ganska stolta över att vi gav oss ut i det rätt tuffa vädret istället för att sitta hemma vid brasan och softa. Att vara ute är faktiskt skönt, även när det är lite kärvt väder, bara man är rätt klädd. Problemet är bara att komma över bekvämlighetströskeln, som ofta är otroligt hög.

Inte nog med att jag hamnade i bunker. Bollen ligger ospelbar.
Golfspel i blåst anses vara fostrande. Jämför bara spelare från Irland och Skottland med amerikan-arna, som oftast spelar i sommarvärme och vindstilla. Så det är alltså inte fel att ibland ge sig ut i sådant väder, som vi hade. Klubbvalet kan bli extra svårt framförallt vid inspel och på korthålen.
Det senare märkte jag på hål nummer fem, ett korthål på 112 meter. Bollträffen var perfekt med min järnåtta, men var en halv meter för kort. Bollen låg pluggad under läppen i bunkerns framkant och jag var tvungen att droppa bollen. I bunkern förstås!
Men sådana tillfälligheter och några alltför höga utslag, som vinden förde all världens väg, är smällar man får ta. Oavsett hur man spelar, så lyckas man varje runda slå ett antal perfekta slag som man minns och som leder till att man fortsätter att spela det här grymma spelet.

Siste man på plan.
Vår golfrunda inleddes inte förrän efter lunch. Vid den här årstiden mörknar det ganska snabbt och är det dessutom helmulet, så märker man detta redan vid tretiden på eftermiddagen. De avslutande hålen var det ddärför svårt att se var bollarna slog ner. Men då vi oftast ligger mitt i fairway, så fann vi dem snabbt när vi gick framåt :-) Att påstå att det var massor av folk på golfbanan vore att ljuga, men det finns vissa nördar som spelar i alla väder, så länge det inte är snö på marken. Men, när vi hade spelat sista hålet och gick mot parkeringen, så fanns det bara en bil kvar. Vår!

Söndagen veckan efter så spelade vi igen!

fredag 18 november 2016

Novembergolf på sommargreener.

Öresunds GK - 2016-11-17
DMI hade utlovat en dag med uppehållsväder och till och med varnat för solrisk under onsdagen. En sådan möjlighet får man inte missa när abstinensen efter golf funnits under flera dagar.


Öresunds GK har under höst och vinter ett antal erbjudande. Antingen kan du köpa ett greenfeehäfte, omfattande tio rundor golf för 1200 kronor, eller så kan du betala den dagliga vintergreenfeen som uppgår till 260 kronor. Båda alternativen tycker jag är prisvärda då banan oftast är i mycket bra skick, för att vara vid den här årstiden.

Solen börjar ge sig till känna.
Jörgen och jag bestämde redan på tisdagen att vi skulle träffas på golfklubben vid tiotiden på onsdagen. Det var nu närmare tre veckor sedan vi spelat golf senast och att göra långa uppehåll är inte något att rekommendera om man vill att muskelminnet ska finnas kvar.

Kaffe och fralla är en lagom mjukstart inför rundan.
Det kommer golfspelare från många klubbar och spelar höst- och vintergolf på banan. Jörgen och jag som är medlemmar på Vasatorp är nu endast hänvisade till Allébanan, med provisoriska greener och matta på fairway, då både TC och Classic Course är stängda för säsongen. Andra klubbar, förutom Vasatorp, vars medlemmar också brukar spela på Öresunds GK är t ex Söderåsen, Rya och Ljungbyhed.

Jörgen laddar på tvåan.
På ettan fick Jörgen på en riktig rökare till drive, medan jag klackade ut min 70 meter till vänster. Nu är det emellertid på det viset att vi p g a avsaknaden av uppvärmning alltid tillåter en så kallad Mulligan på första hålet. Denna förmån utnyttjades därför av mig och så var spelet igång.
Efter några hål så började det kännas lite mer som vanligt igen och vi gjorde våra bogeys, dubbelbogeys samt faktiskt också ett och annat par.

En korv efter nio hör till.
Vi hade en ensamspelare hack i häl på oss och vi passade därför på att ta en liten paus efter de första nio hålen. Ensamspelaren passerade och även en tvåboll damer, som visade sig spela ganska snabbt.
Vädret var riktigt bra med sol och omkring åtta grader varmt. Vi fick till och med ta av oss en av våra tröjor redan efter fyra hål.

Han är lite skakis, Jörgen.
Efter korv och kaffe fortsatte vi att spela de sista nio, som vi båda två tycker är lite tuffare. Nu skulle vi slå ut på det trettonde, ö-hålet. Det är inte långt, bra drygt 100 meter, men med vatten hela vägen fram till greenen, så är utslaget alltid nervöst. Slår du för lite klubba, hamnar den i vattnet framför, med för mycket klubba rullar den av green och ner i vattnet på baksidan. På detta hålet blir det antingen ett par eller i bästa fall en femma efter att, vid vattenbesök, ha slagit ett nytt slag från dropprutan lite längre fram. Ett svårt slag även därifrån eftersom man bara kan slå ett kvarts slag med någon wedge. Här lyckades vi båda två slå vår första boll i vattnet, men lyckas chippa in på green från dropprutan för femmor båda två.

Gäss, som överlevt mårtensfirandet.
Ibland handlar golfen mer om att komma ut och röra på sig än att tänka på ett bra resultat. Att vara ute i naturen, även om banan ligger nära motorvägen, är skönt också när vädret ibland är lite kärvt.

Sedvanligt kaffe och analys av dagens runda.
Men, vi kom in båda två med hyfsade resultat och upplevde att vi inte var så ringrostiga som vi trott.
Även nästa vecka lovar väderutsikterna några dagar med risk för sol och temperaturer över fem grader, så vi har redan beslutat oss för att fortsätta med höstgolfen.

Fem par och 33 p tycker jag är godkänt.

tisdag 8 november 2016

En stilla fika på landsbygden

Pensionärsaktivitet - 2016-11-03
Även om Eva arbetar nästan mer nu, sedan hon officiellt slutat arbeta i augusti, så händer det att hon har någon dag ledig. Att bara gå hemma och drälla blir i längden ganska trist, så det gäller att hitta på något ibland. Det finns många smultronställen att besöka och ett av dem, som är nytt för Eva och mig, tyckte Eva och Jörgen i Viken att vi kunde åka med dem till.

Ser inte mycket ut för världen.
Eva och Jörgen är ofta ute och botaniserar i närområdet på Kullahalvön och verkar känna till varje liten "bonnaväg" som finns i trakten. Idag ville de att vi skulle följa med dem till ett mysigt ställe, som de råkat hitta. Det heter La Maison Francaise och ligger mitt ute på "bystan" någonstans i trakterna av Ingelsträde.

De ser belåtna ut.
Här kan besökarna beställa antingen varm mat eller kaffe och kakor. Stället var fullt med folk, trots att det var mitt i veckan. Kanske berodde det på att det var höstlov i skolorna och många föräldrar tagit ledigt från arbetet. Eva och jag beställde var sin croissant och var sin hemmagjord minibakelseaktig skapelse samt kaffe latte. Sortimentet av bakverk var inte dåligt. Så fanns det till exempel inte bara "vanliga" croissanter utan också sådan som var fyllda med mandelmassa och glaserade utanpå.

Något för nästan alla.
Stället är mycket pittoreskt och miljön är intim. Det drivs av ett par som flyttat till Skåne norrifrån. Mannen i huset är, om jag förstod det rätt, fransman och allt som säljs i lokalerna verkar komma från Frankrike eller åtminstone ha franska rötter.
I hyllorna, runt om i lokalerna, finns mycket franskt alltifrån gåslever och nötter i honung till olivolja, sniglar och senap.


Utöver de ätbara produkterna ingick också lite hårdvara i sortimentet, som korgar och kakfat av ståltråd. Förhoppningsvis kommer verksamheten att blomstra i takt med att stället blir mer känt. Idéer saknas inte hos ägarna, som verkar vara väldigt kreativa och anordnar också träffar för ostprovning och annat vissa kvällar. Det är roligt med entreprenrörer som vågar satsa på lite udda saker och sedan även lyckas.
Mer information går att hitta på deras hemsida http://www.lamaisonfrancaise.se/.

Panschislivet är ibland en dans på rosor!

måndag 7 november 2016

Årets Morgansäsong är slut, åtminstone för vår del.

Men, 30:e oktober sken solen - 2016-10-30
Precis som förra året slutade oktober med fint väder. OK, det var inte varmt, men med värmen på och rätt klädsel så går det alltid att köra vår Morgan med the top down.

Flygarjackornas stora kragar är skönt att ha när det är kallt.
För första gången på hela året så blev det, för min del, dags för den stora och klumpiga flygarjackan.
Normalt sett använder jag en lite tunnare skinnjacka. Den är emellertid kraglös och det drar då ganska mycket i nacken.

Dags att dra iväg.
Dagens utflykt skulle vi göra tillsammans med Anita och Ola. Vi hade bestämt oss för att packa ner kaffe och något ätbart så att vi kunde ha pick-nick på något lugnt ställe, där solen kändes varm.
Som vanligt hade vi inte något bestämt mål, för i en Morgan är det färden som är det viktiga, inte målet som sådant.

Vallåkra stenkärlsfabrik ligger mysigt belägen nere i en dal.
Men, vi valde att åka norrut och som brukligt är framförde vi våra fordon på så små, asfalterade vägar som möjligt. Glestrafikerade vägar är att föredra då vi kan susa fram i naturen i vår egen takt, fort när vi känner för det eller i sakta mak när omgivningarna inbjuder till detta. Första stoppet gjorde vi i Vallåkra, där det finns en ganska känd stenkärlsfabrik, men även ett kombinerat café och en restaurang.

Många intressanta föremål att titta på och som, av någon anledning, kanske behövs.
Restaurang och café var öppet, men vi hade ätit frukost för inte så länge sedan samtidigt som vi ju hade vår pick-nick att se fram mot. Istället blev det ett besök i stenkärlsfabrikens butik, något som ofta leder till att Eva hittar något som hon inte tidigare visste att hon behövde.

Eva går sällan eller aldrig tomhänt från en butik. Inte denna gången heller.
Eva och Anita stegade direkt in i butiken och minglade lite med den trevliga tjejen som var i tjänst där. Efter att ha noggrant studerat utbudet i hyllorna gick det plötsligt upp för Eva att hon behövde komplettera sitt innehav av kaffemuggar. Detta var för mig naturligtvis inte förvånande. Behöver hon ytterligare en kaffemugg så ska hon självklart inhandla en.

Ola tankar på macken i Bårslöv.
Vi fortsatte vår färd på vägarna på landsbygden när helt plötsligt Ola signalerade med helljuset. När vi stannat vid vägkanten förklarade han att nog behövde hitta en mack för att tanka upp bilen. Förra gången vi båda hade tankat i Löddeköpinge hade jag visat honom att det fanns en tripmätare i hastighetsmätaren och påpekade nu att han kunde kolla den för att se hur långt han kört sedan förra tankningen. Det visade sig emellertid att Ola inte hade nollställt den genom att hålla inne den lilla svarta knappen tills han såg att det stod noll i displayen. Detta fick jag alltså lära honom idag.
Efter ytterligare några mil kom vi fram till Bårslöv där Eva och jag visste att det finns en mack. Och efter tankningen kunde Ola nollställa tripmätaren efter tydliga instruktioner från mig.

Det finns Classic Cars nästan överallt.
En fin 170S.
Under tiden Ola, väldigt försiktigt droppade i bensinen då det annars rinner över, så gick jag runt macken, där jag fått en glimt av en annan bil när vi körde in. Och, mycket riktigt, där stod en relativt fin 50-tals Morris Oxford utanför verkstadsporten. Utanför porten stod också en man, som tydligen var son till mackens ägare. Han berättade att Morrisen var en kundbil, som skulle fixas till lite, men visade också lite stolt upp sin pappas MB 170S, som stod på pallbockar inne i verkstaden. Det är kul när man av ren slump hittar sådana här bilar när man är ute och kör i sin egen ögonsten.

Vi parkerade egensinnigt vår klenoder på golfklubbens privata parkering.
Nu var Ola lugn och med full tank kunde vi köra var som helst och nästan hur långt som helst. På en massa omvägar genom små orter, som Ola och Anita aldrig hört talas om, hamnade vi så småningom i Viken. Alldeles nere vid Öresunds strand ligger nämligen Helsingborgs GK. Vid den här tiden på eftermiddagen hade de flesta golfarna spelat färdigt varför det fanns gott om plats för oss att parkera.
Inte nog med det, vi gjorde också intrång på golfklubbens, inte bara mark, utan även klubbhuset.

Mysig pick-nick i solen vid Öresunds strand.
Detta klubbhus, som byggdes någon gång på 20-talet, tror jag, har en liten altan där det finns bord och stolar, vilket gör det till en utmärkt plats att avnjuta sin pick-nick. Eva och jag har spelat denna trevliga golfbana vid många tillfällen. Dessutom känner vi ägaren, som jag inte tror skulle ha något emot att vi utnyttjade klubbens faciliteter en liten stund.

Nionde greenen. I bakgrunden syns det gamla "fårhuset", som byggdes 1850.
Mellan 1928 och 1950 inrymde det också den engelske instruktörens golfshop.
Här satt vi i solen och stoppade i oss frallor, hårdkorta ägg och inte minst wienerbröd överdragna med choklad, tillsammans med det medhavda kaffet. Vi kunde också, på nära håll, studera när några enstaka golfare spelade in på avslutningshålet och på så sätt bedöma deras kvaliteter, eller brist på desamma, i denna ädla sport.

Ola verkar ha gjort ett strandfynd.
Eva är intresserad av stenar. Efter att ha intagit vad som funnits i vår pick-nickkorgar vandrade vi därför den korta vägen ner till stranden. Här strosade vi omkring en stund, men denna gång blev Eva faktiskt lottlös. Till vänster syns några av villorna längs strandbrinken. Det lär vara höga priser på dem med tanke på den fina utsikten över Öresund och Danmark.

Golfande kvinna som talade sig varm för hickory golf.
Vid den här tiden på året mörknar det snabbt på kvällarna. Eftersom klockan var omkring fyra på eftermiddagen beslöt vi att åka söderut mot våra hemtrakter. När vi skulle embarkera våra Morgans, så kom det två damer, som just spelat färdigt eftermiddagens golfrunda. De var intresserade av våra bilar och undrade om de var MG:s, en missuppfattning som många, mindre bevandrade inom bileriet, ofta har. När damen ifråga fick veta att också vi spelade golf, så talade hon länge och väl om hur fantastiskt det var att spela hickory golf. Evas och min uppfattning om detta med att spela med gamla klubbor med träskaft är dock att det är svårt nog med modern utrustning. Vi tog emellertid ett hjärtligt avsked och körde saktmodigt, med solen i ögonen, tillbaka till där vi kom  ifrån.

Utrustad med en Morgan lär man känna många nya trevliga människor!

lördag 22 oktober 2016

Nu heter det inte packning längre...

...det heter kranbröst - 2016-10-18
Det hade droppat från vår blandare i badrummet några veckor. Konstigt tyckte jag eftersom vi renoverade allt för bara fyra år sedan. Nog ska en packning hålla längre. Någon packning har aldrig bytts i grovköket, där vi haft samma blandare i fyrtio år. 

Hur gör man här?
Då jag som humanist, med mycket begränsade tekniska kunskaper, oftast försöker undvika egna insatser vid sådana här situationer fick jag till slut, trots min ovilja, komma på ett sätt att lösa problemet. Efter ett av veckans besök på gymet, då jag i regel är full av energi vid hemkonsten, var min ambition att fixa läckaget. Det kunde väl inte vara så himla svårt om jag gick metodiskt tillväga.
Första åtgärden fick bli att inhandla nya packningar. Efter att ha tagit reda på att vår blandare var av märket Tapwell tog jag mig ner till Bauhaus, här i byn. De av er som besökt Bauhaus har kanske också konstaterat hur svårt det är att hitta personal, som kan hjälpa dig. Mina erfarenheter är att de nästan medvetet försöker undvika dig som kund, för att slippa besvär. Ok, det var kanske inte riktigt ärligt skrivet, då jag också, vid enstaka tillfällen, även stött på en väldigt engagerad och hjälpsam tjej.
Men om jag skulle ge de ansvariga på Bauhaus ett råd så är det att gå in på Kjell & Co och studera hur deras personal uppträder. Själv blir jag lika positivt överraskad varje gång jag har anledning att besöka denna butik på Center Syd.
Men tillbaka till packningarna. När jag sent omsider hittade någon på Bauhaus, som visste något om dylika artiklar, förklarade han att de inte lagerförde delar till detta varumärke. Speciellt förvånad av svaret blev jag dock inte utan var redan innan besöket på Bauhaus beredd på att jag förmodligen var tvungen att åka till Lindströms VVS i Lomma, som jag vet har nästan allt. Och, mycket riktigt salufördes detta varumärke av Lindströms. De packningar jag var ute efter och som säljaren påpekade hade benämningen kranbröst, skulle jag kunna hämta om några dagar.

Så här ser kranbröst ut.
En av mina golfkompisar, Jörgen Kvant, har ett förflutet som en mycket framgångsrik säljare inom Ahlsellkoncernen. Jag berättade om mina kranbröst för honom, för att höra om han var insatt i denna nya termonologi. "Självklart" sade han, precis som han brukar göra, "men jag kommer inte på rak arm ihåg artikelnumret". Med tanke på hans initierade kunskaper på området och mitt tillkortakommande inom samma område, kom vi överens om att han skulle hjälpa mig vid själva operationen.
Vi bestämde att Jörgen skulle komma i tisdags och för att imponera lite hade jag plockat fram alle de verktyg, som kunde tänkas behövas vi kranbröstbytet. Utöver det hade jag till och med letat fram på nätet och skrivit ut en sprängskiss på hela blandaren. Bättre förberedelser går inte att finna. 
Och, allt gick också bra, dock med den underligheten att varmvattenkranen nu måste vridas åt motsatt håll jämfört med tidigare. Detta är dock en detalj i det hela för nu läcker inte blandaren längre.
Jörgen var under hela operationen ett stort stöd och briljerade lite överlägset med sina kunskaper, även om det var jag själv, det måsta jag faktiskt nämna, som utförde hela arbetet för egen hand.

Under locket till behållaren.
När nu Jörgen ändå var här så kunde jag ju lika bra utnyttja hans kunskaper och långa erfarenhet, också när det gällde toaletten på övervåningen. Jag hade nämligen upptäckt att det hela tiden rann, visserligen väldigt lite, från behållaren ner i toalettstolen. Vi skruvade av knoppen till spolaren och tog av locket till behållaren, för att kunna göra en visuell besiktning. Jörgen joxade lite hit och dit med den långa pinnen som går ner och täcker hålet till toalettstolen, varefter han beordrade mig att sätta på vattnet, som naturligtvis varit avstängt under arbetets gång.

Nej, Jörgen mår inte dåligt, han kontrollerar.
Efter att detta var gjort spolade Jörgen ett antal gånger, för att kunna kontrollera om det fortsatte att rinna efter det att behållaren åter fyllts. Uppfyllda av glädje kunde vi, efter mycket noggranna kontroller, konstatera att det förmodligen bara var den undre förslutningen som hamnat lite snett, eftersom det nu slutat att rinna.

Sjuttiotalsutrustning.
För att vara lite förberedd på ett framtida läckage i grovköket, där jag märkt att jag måsta stänga vreden allt hårdare, tog Jörgen sig även en titt på detta. Både Jörgen och jag var av den uppfattningen att det var själva vreden som skulle kunna dras rakt upp och av för att hitta fram till packningarna.
I dessa blandare är jag nämligen övertygad om att packning heter just packning. Då vi inte, med någorlunda lätthet kunde rubba vreden och inte heller ville ha sönder dem, så lovade Jörgen att konsultera sina kolleger på Ahlsell för att få lite råd om hur vi skulle angripa problemet.

Lite stolta, inte minst jag, över att vi åtgärdat två problem, kom vi överens om att spela golf på Vasatorp redan på torsdag, den enda dag i veckan som det inte skulle regna.

Vi tog avsked av varandra och jag lovade Jörgen, som tack för hjälpen, att försöka låta honom få vinna torsdagens golfrunda.

Det är viktigt med ett nätverk med olika specialister!

torsdag 6 oktober 2016

En hösttur i våra Morgans

Två Morgans på besök hos en tredje - 2016-10-05
Hösten har så här långt varit fantastisk och vädret har inbjudit till både golf och öppetåkande. Ola, som varit i Frankrike flera veckor, har saknat sin Morgan och var väldigt sugen på att ta en tur i det underbara oktobervädret. Vi bestämde därför, kvällen innan, att han skulle dyka upp hos mig efter ett kort möte, som han var tvungen att delta i på morgonen. Det passade mig bra då jag hann att gå på gymet och därmed slippa få samvetskval för att inte ha gått dit.

Ready to go!
Klockan tio var jag rustad och klar i garaget. Ryggsäcken var packad med två hårdkokta ägg, två halva frallor, kaffe och slutligen två wienerbröd som var doppade i choklad. De senare tänkte jag överraska Ola med när vi fikade någonstans. För säkerhets skull tog jag fram kompressorn och kollade lufttrycket och till min förvåning hade trycket sjunkit till ett kilo i alla fyra däcken. Jag fortsatte med att packa resten av sittunderlag och rygga i bilen och undrade när Ola skulle dyka upp. När klockan blev elva så slog jag honom en signal. Då satt han fortfarande i möte, men skulle komma så fort han kunde. "Så fort han kunde" visade sig bli strax efter tolv.

Vi skämmer bort våra Morgans med Shell 98 Super.
Men, bättre sent än aldrig. Vi hade inga tider att passa. När han sent omsider anlände hade han konstaterat att bensinmätaren inte verkade fungera. Jag påpekade då att han väl kunde kolla trippmätaren och se hur långt han kört sedan senaste tankningen. "Trippmätare, finns det en sådan" svarade han. Även om det inte finns speciellt många finesser på en Morgan, så borde han i alla fall veta att det fanns en sådan. Och finess är nog ett väl starkt ord då detta hjälpmedel finns i de simplaste av bilar idag. Jag behövde emellertid själv tanka, så jag föreslog att vi åkte upp till macken för att säkerställa att vi inte riskerade "soppatorsk" någonstans på vägen. När vi tankat upptäckte Ola att bensinmätaren fungerade igen. Förmodligen hade tanken varit nästan tom. Nu lärde jag honom att nollställa trippmätaren varefter vi drog iväg norrut mot kullahalvön.

Blå himmel, hav och ön Ven i blickfånget.
Som vanligt valde vi smala, krokiga och glest trafikerade vägar, där Morganbilar kommer bäst till sin rätt. Vi började med att köra längs havet, förbi Barsebäcks golfbana och vidare genom Häljarp och Asmundtorp för att så småningom närma oss Glumslöv. Då fick jag för mig att vi skulle göra en avstickare ner till Ålabodarna, som är en väldigt mysig liten fiskehamn. Här beslöt vi också att inta första halvan av innehållet i vår pick-nickkorg.

En smal gata löper genom hela den lilla byn.
När vi satt där och filosoferade, kom plötsligt en liten röd bil och stannade i närheten. Ur kliver tre män, utrikes födda, som verkade väldigt intresserade av våra bilar. De närmade sig sakta och frågade lite blygt om de fick fotografera bilarna. De kunde de väl få tyckte vi och snart poserade de på olika sätt framför först den ena och sedan den andra bilen. De tackade artig för detta och vi småpratade sedan lite om Morganbilar i allmänhet. Vi hade ätit färdigt, packade våra ryggsäckar och fortsatte vår färd, efter att ha tagit avsked av de tre bilintresserade, trevliga killarna.

Jodå, han hade hunnit i fatt mig.
Vid några tillfällen var vi tvungna att ta oss fram på lite större vägar, med betydande trafik. Eftersom Ola inte känner till denna del av världen lika bra som jag, så är det viktigt, precis som vid all karavankörning, att hålla koll på om bakomvarande, d v s Ola finns med bakom mig.

Toalettbesök vid Allerums kyrka.
När vi åter kom upp till Glumslöv körde vi vidare förbi Rya golfbana och Rydebäck för att sedan, när vi närmade oss Råå, svänga av till höger mot Gantofta. Nästa metropol som passerades blev Bårslöv, som följdes av Kropp, Fleninge, Ödåkra och Allerum. Här stannade vi vid kyrkans parkeringsplats eftersom kaffet vi drucket gjort sig påmint och vi var i behov av en bekvämlighetsinrättning. Sådana faciliteter finns ofta på kyrkogårdar, så även här.

Även Tony är ägare till en Roadster.
När vi var här passade jag också på att slå en signal till min mångårige vän Tony i Hittarp, dit vi skulle åka för att titta på hans Morgan och han på våra. Han trodde vi skulle komma tidigare och sade att han hade obligations om en stund, men att vi kunde komma förbi för ett snabbt besök.
Tony och jag har varit vänner ända sedan vi gick på Högre Allmänna Läroverket för Gossar i Helsingborg på 60-talet. Vi spelade i samma rockband, vi körde moped ihop, vi jagade flickor i Helsingborgs Folkets Park och vi hade också var sin MGA 1600 från 1962. Det var nog i det sammanhanget vårt bilintresse tog sin början.

Ola verkar undrande över något.
När vi anlände till Tonys garage och jag presenterat Ola för honom tittade vi noggrant på hans Roadster av 2013 års modell. Den har, till skillnad från min och Olas, en motor på 3,7 liter, medan våra endast är på 3,0 liter. Tony berättade att detta var hans TIONDE Morgan. Den första var en 4/4 fourseater, som han köpte av salige Carl-Gustav Lindstedt. Just den bilen finns faktiskt fortfarande i Hittarp och ägs nu av dottern till en annan av våra Morgankompisar.
Ytterligare en parkering med sundsutsikt i Domsten.
Eftersom Tony berättat att han hade lite kort om tid, han spelar nämligen även tennis, så tackade Ola och jag för oss och mullrade iväg. Vi hade fortfarande kaffe och annat godis i våra ryggsäckar och bestämde oss för att hitta en kontemplativ plats där vi kunde gotta oss med detta. Valet föll på hamnen i Domsten, som ligger endast några kilometer från Hittarp.

Häftiga maskiner, som lyfter tungt.
I den lilla hamnen rådde full aktivitet då båtklubben verkade ha anlitat en kranbil för lyfta upp båtarna till vintervila. Lite sorgligt kändes det dock denna dag, när vädret verkligen var som gjort för en tur på sjön. Som Morganägare har vi inte samma problem med att bestämma ett fixt datum för när säsongen anses vara slut. Blir det en fin öppetkörardag mitt i vintern så är det bara att gå ut i garaget och starta upp bilen. Om vi inte ställt av dem förstås.

Ola berättade att han var förtjust i sardiner, likadana Gustav V:s brislingar som jag brukar köpa.
Ja, där satt Ola och jag i godan ro och stoppade i oss allt från sardiner till rulltårta och chokladdränkta wienerbröd. Som pensionärer kändes det också ganska bra att studera när andra arbetade.
Klockan var nu nästan fem på eftermiddagen och vid den här årstiden mörknar det allt snabbare på kvällarna. Vi körde upp från Domsten och ut på stora vägen mot Helsingborg. På vägen dit mötte vi hela karavaner med alla de som skulle hem till Viken, Höganäs eller längre upp på kullahalvön. Alla hade bråttom och alla ville vara först samtidigt som avståndet till framförvarande bilar ibland var hur kort som helst. Inte underligt att det sker olyckor.
Ola och jag åkte, när vi passerat Helsingborg, saktmodigt och i vår egen takt, åter ut på the country roads, där trafiken är minimal och omgivningarna och stillheten är rogivande.

En sådan här dag är en lisa för själen!