onsdag 23 februari 2011

Utflykt på Kullahalvön

Många stopp på vägen 2011-02-18
Nu hade vi suttit inne och ugglat flera helger i rad. Väder och vind hade inte inbjudit till några uteaktiviteter.
Så i lördags sade jag till Eva "nej idag måste vi faktiskt göra någonting och inte sitta hemma!"
Det var visserligen kallt men solen sken från en klarblå himmel så en runda i bil var perfekt.
Eva ville till Höganäs och titta lite på keramik, så vi styrde norrut mot Helsingborg, där vi båda har våra rötter.
Helsingborg är en fin stad och när vi körde genom centrum kände vi oss hemma igen på något sätt. Detta trots att vi bott i Löddeköpinge de senaste 36 åren.


Denna vy gör att man längtar bort.
Vi fortsatte längs med strandvägen, som är ett underbart ställe, och stannade till en stund och betraktade det glittrande, men förmodligen kalla, Öresund. Färden gick vidare förbi Sofiero, Hittarp och Laröd och sedan en liten omväg ner genom Domsten, där Eva växte upp.

Höganäs
När vi bodde i Viken hade jag alltid uppfattningen att Höganäs var en tråkig stad. Det var liksom bara Höganäsbolaget och inget annat. Oftast passerade jag bara staden när jag, på den tiden bodde i Viken, och var på väg till Mölle Golfklubb. Jag har därför egentligen aldrig åkt runt och tittat i Höganäs.
Det gjorde vi idag.
Min kompis "Balla", som fortfarande bor kvar i Viken, hade berättat att det fanns en hyfsad restaurang, som hette Hamnkrogen. Eva och jag var hungriga och med tanke på namnet borde matstället ligga vid hamnen. Desto mer vi närmade oss hamnen desto bättre blev mina intryck av Höganäs. Här fanns flera mysiga gator och många trevliga hus.


Ett lite udda hus vi hittade i närheten av hamnen.
Någon Hamnkrog hittade vi inte och allt verkade också stängt denna lördag, som var inledningen på sportlovet. Efter lite sight-seeing åkte vi sedan vidare till Höganäs Keramik, där Eva ville gå in och göra av med pengar. Det finns alltid något som är nödvändigt att inhandla.

Här fanns det grejer!
Det var flera år sedan vi varit där och idag såg allt helt annorlunda ut. Flera stora byggnader fanns nu på området. Det handlade om outlet med allt från keramik och glas till skjortor och övriga kläder från Stenström och Oscar Jacobsson. Här fanns ju faktiskt en hel del som även intresserade mig. Stenströms skjortor har jag alltid varit förtjust i, men priserna har i regel legat över tusenlappen. Här fanns sådana till salu för 499:-, vilket i mina ögon är mycket prisvärt. Nu blev det inte mycket handlat för min del idag, men inom kort återvänder jag med laddade plastkort.

Fräcka ljusstakar.
Det som intresserade Eva mest var glas och keramik. Vi tillbringade därför, i mitt tycke, ganska lång tid där de sålde glas från Iittala och Kosta Boda samt inne i Höganäs Keramiks enorma lokaler. Trots att det var outlet, så var det inte så där superbilligt, men allting är ju relativt, säger de som förstår.


Eva tycker förmodligen att hon gör fynd.
Eva kom i alla fall ut med två kassar med grejer och av hänsyn frågade jag inte vad det hade kostat. Jag ville inte veta.

Kommer ni ihåg?
Det som fångade min uppmärksamhet var den lilla godishyllan med rariteter. När såg ni en tablettask med Salmiak och Viol senast? Jag trodde inte dessa fanns kvar mer i nostalgibutiker av museityp.
Nej, nu var jag riktigt hungrig. Klockan var nästan 1300 och vi hade inte fått något i oss sedan i morse. Nosen styrdes norrut igen och vi passerade Nyhamnsläge och jag pekade på huset där författaren Olle Länsberg hade bott, han som skrev lite ekivoka romaner ibland.

Det var väl Esso det hette i modernare tider.
När vi kom upp till T-korsningen, där Mölle är till vänster och Jonstorp till höger, var jag tvungen att stanna. Här fanns nämligen resterna av en gammal bensinstation, som jag förvisso hade sett många gånger tidigare, men aldrig funderat över. Jag börjar väl bli gammal och nostalgisk.


Mölle by the sea.
Mölle såg ut som det alltid har gjort. Mysigt! Men något större folkliv nere i hamnen kunde vi inte konstatera. Konstatera kunde vi däremot att ingen av restaurangerna hade öppet. "Vi åker upp till Grand Hotell och kollar" sade jag. Väl halvvägs uppe i backen mot Kullaberg körde vi in till hotellet. En skylt utanför entrén informerade om att hotellet var stängt vecka 7 och 8. Ägarna var väl och åkte skidor någonstans.
Skulle jag aldrig få mat?
Tillbaka ner för backen igen med kurs Jonstorp. Vi passerade Arild och kom strax därefter till Svanshall. Där hade vi faktiskt varit och ätit en god lunch med mina svärförädrar, för ett antal år sedan. Även här hette etablissemanget Hamnkrogen och låg följaktligen nere i hamnen.


Semesterbyar är ganska trista på vintern, men vackra även då.
Hela hamnen var som en öken, inte en människa så långt ögat kunde se och inga bilar utanför krogen. Stängt!
Nu var jag nästan desperat hungrig. Det var bara att åka vidare. Ganska snart kom vi till Jonstorp och DÄR var parkeringen full utanför Tunneberga Gästis. Ett rekommendabelt ställe där jag inmundigat julbord vid något tillfälle. Äntligen skulle jag få mat.


Här blir du inte besviken!
De erbjöd bland annat sillbord, där det också fanns ål. Jag älskar rökt ål. Men, när jag studerade menyn lite närmare så fanns det tre rätter, som alla föll mig på läppen. Gravlax med stuvad potatis, skånsk äggakaka med bacon samt hemlagade köttbullar med gräddsås och lingon. Eva valde alternativ ett och jag alternativ tre. Rejält med mat och mycket gott. Värt en omväg, som man brukar säga.
Än var vår lilla tur inte slut. Ängelholm stod närmast på programmet och här hade vi för avsikt att besöka före detta Edins, som nu heter Dormy.


Ett eldorado för golfare.
Av någon anledning har detta också blivit en outletbutik, men när vi väl kom in så märktes inget av detta. Även här såg det ut som det alltid har gjort.


Golffordral försett med hjul.
Våra resefordral till golfbagarna har vi lagat med silvertape flera gånger och de har nu gjort sitt. Och, här fanns faktiskt dylika tingestar till det fasila priset av 490 spänn. Det fanns ganska många kvar och i veckan åker jag upp och köper, åtminstone ett, då jag om några veckor åker till Portugal och spelar golf med några kompisar. Eva jobbar ju!

Klubbor, klubbor och klubbor.
Det fanns naturligtvis massor av andra prylar av intresse. Bland annat provade jag ett antal par byxor, men antingen var de för små eller för stora. Däremot blev jag uppmärksam på att de hade min favorithandske till vrakpris. Jag använder alltid Footjoy Weather Soft handskar och de kostar normalt 129:-.


Fem handskar för 245:-. Det kallar jag ett fynd.
Ibland har jag haft tur att hitta dem på rea till 79:- och då alltid köpt ett antal. Här fanns de till 49:- styck. Otroligt billigt. De var visserligen i storlek herr small, men jag kan, med lite besvär, använda dem, liten och nätt som jag är. De blev inköp av fem stycken till mig och två till Eva. De fanns bara i blått och Eva har lite större krav än jag när det gäller färger. Det fick räcka. Nu skulle de snart stänga och vi tyckte att vi hade fått ut vad vi skulle av dagen.
Vi körde hem.

torsdag 17 februari 2011

Min tredje sportbil, en Morgan

För drygt 27 år sedan var jag mitt uppe i arbetet med renoveringen av min Triumph TR2 från 1954. Och, som jag berättat i en tidigare blogg "Min andra sportbil" så kändes vägen till öppetkörande väldigt lång. Med delar utspridda i hela garaget eller ivägskickade för blästring eller reparation, insåg jag att risken var stor att jag skulle tappa både tålamod och intresse om jag inte gjorde något radikalt. Denna känsla blev inte mindre av att mina kompisar kom på flitiga garagebesök med sina färdiga bilar, för att uppmuntra och hjälpa mig.
Nej, något måste göras och eftersom jag alltid drömt om att äga en Morgan, som är en av de vackraste sportbilar jag vet, så började jag sommaren 1983 att systematiskt leta efter och lära mig så mycket som möjligt om fordon av detta klassiska bilmärke.

Research och eliminering av hinder - hösten 1983
Inledningsvis verkade detta också bli en lång resa. Det gällde inte bara att hitta en Morgan, det handlade också om att komma på ett sätt att finansiera köpet. Och, sist men inte minst, hur skulle jag kunna sälja in idén hos min hustru?
Jag började, i lönndom, kolla upp marknaden både här i Sverige och utomlands. Många biltidningar inhandlades bland andra Classic Motor, som väl på den tiden hette Signalhornet, engelska Classic Car och en engelsk tidning i tabloidformat, som jag glömt namnet på. Jag försökte också bli medlem i den svenska Morgan Owners Group of Sweden, men om jag minns rätt kunde man inte bli medlem i klubben om man inte ägde en Morgan, på den tiden. Att bli medlem i märkesklubben är annars det första man ska göra när man bestämt sig för vilken typ av bil man är ute efter. I klubbarna finns nämligen både kunskaper och kännedom om vilka bilar som kan tänkas vara till salu.


Beskriver Morgans historia
från 1909 till 1972

Boken är skriven av en amerikansk fotojournalist
som själv äger sex Morgans. Därför finns det
många svartvita foton i boken.
















Parallellt med sökandet efter lämplig bil köpte jag också en hel del litteratur om Morgan. Bästa inköpskällan var Margie Bookshop i Stockholm, men vissa böcker köptes i England.


Under hösten tog jag också kontakt med Morganägare på de träffar jag besökte, men också med i Sverige kända Morganprofiler som Johan Wikström, som driver Morgan Restoration Service i Vara samt Ingvar Fredriksson i Rimbo, som är en av dem som idag driver företaget Morgan Nordic i Stockholm. Vid dessa samtal fick jag många tips och goda råd inför ett eventuellt bilköp.

Eliminering av hinder 1
Efterhand som planeringen framskred så inleddes även mina förhandlingar med min hustru Eva. På olika sätt försökte jag mjuka upp hennes inte alltför entusiastiska motargument. Jag visade bilder och på bilträffarna, som hon ofta och gärna åkte med mig till fick hon träffa entusiastiskt Morganfolk, som självklart talade sig varma för Morgan, vilket naturligtvis bidrog till att Eva mjuknade allt mer. Nu var det första hindret nästan avklarat. Åtminstone nästan.

Eliminering av hinder 2
Nästa lilla problem var finansieringen. Hur skulle jag kunna skaka fram sextio- sjuttiotusen utan att begå brott eller sälja delar av bohaget? Men, nöden är uppfinningarnas moder och plötsligt slog det mig att jag hade en del obligationer, som jag haft många år utan att vinna något. Det är lätt att glömma sådant som funnits länge och som egentligen inte finns i ens medvetande. Vad skulle jag egentligen med dessa obligationer till? De är ju bara papper som ligger i bankfacket och som man inte kan ha roligt med. Sagt och gjort, obligationerna såldes och helt plötsligt var jag i stadd kassa inför ett eventuellt bilköp.

Var hitttar jag en Morgan?
Nu kunde jakten börja, men var?
Nästan alla, som en gång skaffat sig en Morgan, säljer den nämligen nästan aldrig.

Som synes verkar den vara svår att skiljas från!
Att hitta en bil i Sverige verkade i stort sett omöjligt eftersom utbudet i det närmaste var obefintligt. Det fanns därför ingen annan råd än att leta bil i "The home of Morgans", nämligen England. Jag var redan prenumerant på den engelska Classic Car, men de flesta Morgans till salu annonseras, precis som här i Sverige, ofta i klubbtidningarna.  Ett första steg var därför att ansöka om medlemskap i The Morgan Sports Car Club i England. I deras klubbtidning, Miscellany, finns utöver en massa intressanta artiklar också en hel del tillsalu annonser, både från privatpersoner och Morgan Dealers. Via mitt medlemskap lärde jag också känna en sann entusiast, vid namn Barry Iles, som var Honorary Secretary i klubben.
På den tiden fanns inte internet och en flitig korrespondens med tänkbara säljare blev inledningen på mitt sökande.

Vilken modell skulle jag köpa?
Morgan fanns, på den tiden, i tre modeller, 4/4, +4 och +8. Den minsta var 4/4:an med en 1600 kubiks fyrcylindrig motor, därefter kom +4:an, som i början av 50-talet utrustades med en tvåliters Triumphmotor medan +8:an, som ersatte +4:an 1968, hade en Rover V8 under huven. Men +8:an var egentligen aldrig riktigt aktuell, för i början av 80-talet fanns det en del importrestriktioner rörande fordon efter 1968. Samtidigt var +8:an ganska mycket dyrare än de andra modellerna.
När jag pratade med initierade Morganmänniskor, inte minst med "fundamentalisterna", så rådde de mig att skaffa en +4. Den var i deras ögon den riktigt äkta Morganen. Och, +4:an var väl egentligen ett vettigt köp för min del eftersom många reservdelar, till framförallt motorn, även skulle passa i min TR2:a då det låg en likadan motor i den. Den hade också, före +8:ans intåg, varit den "häfttga" modellen och den ville jag förstås ha.
Nu gällde det för mig att läsa in mig på +4:an och lära mig så mycket som möjligt om "pros and cons" för den modellen. Många oinitierade tror att +4 står för att bilen var fyrsitsig, vilket det också fanns +4:or som var, men den fyrsitsiga modellen heter 4/4- eller +4 fourseater. Så det så!

Den här boken lusläste jag innan englandsbesöket.
Här står precis vilka fel och brister man ska vara uppmärksam på inför ett köp.
Det blev därför till att skaffa ytterligare litteratur i ämnet och den bok som alla +4-ägare rekommenderade var "Moggie", författad av Colin Mushgrove, som hade rykte om sig att vara väldigt duktig på att renovera Morgans med tonvikt på Morgan +4. Många brev utväxlades också med honom för att få lite tips om eventuella lämpliga objekt som var till salu. Han var mycket tillmötesgående och skrev långa och utförliga brev innehållande tips och råd som svar på mina frågor.
Med tanke på att Morgans bilproduktion endast uppgick till nio bilar i veckan och att +4:an totalt tillverkats i 4754 exemplar under åren 1950 till 1969 varav en stor del exporterats inte minst till USA och Japan, så var utbudet även i England väldigt begränsat.

Resa till England - november 1983
Efter min flitiga korrespondens hade jag nu en hel del bilar att titta på i England både 4/4:or och +4:or.
Med min far som codriver åkte vi iväg i min dåvarande tjänstebil, en Volvo 245, till Danmark för överfart till Harwich i England.
Första anhalten blev Cheltenham där vi var välkomna att komma och bo hos Barry Iles och hans hustru Debee några dagar. Den resterande tiden i England tiden skulle vi tillbringa hos ett par, som tidigare bott grannar med Eva och mig i Löddeköpinge. De bodde utanför London i vars närhet de flesta Morganobjekten fanns att beskåda. Det gäller att ha ett stort nätverk så att man kan bo billigt.


Min far granskar Barrys Morgan utanför 
Barrys och Debbees bostad i Cheltenham.
Barry bodde i Cheltenham, inte alls långt från Morganfabriken i Malvern. Han arbetade som revisor eller något liknande, var en inbiten Morganentusiast och lika tekniskt okunnig som jag är. Vi kom till Cheltenham på kvällen och vi hann väl inte mer än installera oss där vi skulle sova innan Barry tog med mig ut för att åka min första runda i en Morgan. Barry använder aldrig suflett och iklädd kostym och slips drog han ut mig på en svindlande färd runt Cheltenham. Morganägare kör inte sakta och det kändes lite hisnande att åka med Barry.


Morganfabriken som den såg ut då. Har hört att
de har nya lokaler nu, men vet inte säkert.
Besök på Morganfabriken
Det var förvisso inte första gången jag gjorde ett besök på Morganfabriken, men det var ändå lite speciellt eftersom Barry kände Peter Morgan väl och som han såg till att min far och jag fick en pratstund med och fick hälsa på.
Morganfabriken ja, där har jag varit ganska många gånger, men det är alltid lika roligt att komma dit varje gång.


Barry Iles i samspråk med Peter Morgan.
När man går runt i fabriken tar sig personalen på golvet ofta tid att prata med besökarna och står man bara och tittar brukar de fråga om det är något man vill veta.

Här står jag och pratar med en i personalen under tepausen,
där alla verkar vara lika vänliga.
Helt plötsligt hörs en signal och allt arbete stannar av. Då är det tea-time. Mysigt så det förslår.
Personalomsättningen har under alla år varit väldigt låg, så trivseln på företaget verkar vara hög.


I en av hallarna monteras motor och växellåda.
Det är väldigt intressant att gå omkring i fabriken. Är man bara några stycken brukar man få gå omkring själva medan när det är större sällskap så brukar en guide följa med och berätta om tillverkningen. Större grupper bör anmäla sin ankomst i förväg.

När bilarna kommit på hjul rullas de mellan de olika avdelningarna
för montering av kaross, instrument och inredning.
En stor del av tillverkningen sker för hand. Morgan är verkligen handbyggda bilar. Skärmarna, har jag för mig, köptes dock färdigpressade från Brittish Steel, åtminstone var det så när jag var där senast.


Leveranshallen, här bör det finnas omkring nio Morgans,
det vill säga en veckoproduktion.
I leveranshallen står alla de Morgans som väntar på sina ägare. Ibland ser man bilar i England, dock inga Morgan, där man hängt en skylt längst bak med texten "Just married". På Morganfabriken fanns en Morgan med texten " Just retired". Så målgruppen utgörs nog till större delen av mogna människor.

Jakten på Morgan kan börja
Min far och jag åkte runt till alla de säljare av Morgan som jag haft korrespondens med från Sverige. Det blev mycket åkande och tittande i olika Morganmodeller och till och med Colin Mushgrove tog med mig ut på en hiskelig tur i en Morgan han hade till salu. Det är inte klokt hur fort de kör på de smala kurviga vägarna, som nästan alltid är omgärdade av höga häckar vilket gör att sikten är obefintli. Men den här bilen var en 4/4 och jag hade bestämt mig för en Morgan +4.
Men så till slut träffade vi på en person vid namn James Armstrong. Han ägde en Morgan +4 från 1959. Denna modell var utrustad med Triumphmotor och Moss växellåda, likadan låda som fanns i Jaguarer på den tiden. Hans Morgan hade för två år sedan helrenoverats av Rutherford Engineering, med ny ram och trästomme, en mycket aktad Morgan renoverare på den tiden. James arbetade som revisor, han också, vilket syntes i hans garage. Revisorer är ju oftast väldigt ordningsamma individer. Och i garaget hängde alla verktyg och trädgårdsredskap snyggt och pryligt, i ordning, längs väggarna. Det verkade förtroendeingivande.


Första skymten av MIN Morgan.
Bilen hade av Rutherford Engineering försetts med glasfiberskärmar medan resten av karossen utgjordes av aluminium och plåt. Glasfiberskärmar tyckte jag verkade lite suspekt och så vitt jag vet var det bara den unika +4+-modellen, som helt byggts i plast. Så när vi åkte och besökte Rutherford Engineering frågade jag varför han hade monterat sådana skärmar. Han såg frågande på mig och sade "de är mycket lättare än plåt eller aluminium och rostar inte". Jaha, tänkte jag, Morgan har förvisso aldrig varit så noga med vad som är original eller inte utan brukade ta vad som fanns tillgängligt.
Efter noggrann granskning, provkörning och lite "hagglande" blev det affär. James hade emellertid berättat att kopplingen fungerade lite dåligt vilket berodde på att the bellhouse hade slitis och blivit ovalt. Det var ju inte så kul att höra. Men bilen var i ett väldigt fint skick och ett nytt bellhouse, ny tryckplatta och urtrampningslager köpte jag och min far hos den välkände Morgandealern "Douggie" i Ealing, utanför London. För enkelhetens skull åke vi tunnelbana dit och lastade med det stora bellhouset och ny tryckplatta väckte vi viss uppmärksamhet hos pendlarna in och ut från London.
Men att byta bellhouse och tryckplatta innebar urlyftning av motor och växellåda vilket inte verkade vara något som jag var skapad för att göra själv. Hur skulle jag göra nu? Jag kontaktade Barry Iles och bad om råd hur jag skulle göra. Jag ville ju ha fixat detta innan återresan till Sverige. Han kände ju alla i branschen och tipsade mig om en kille som hette John Smith, som hade arbetat på Morganfabriken. Han bodde i Kelvedon som inte var så långt från Brentwood, där mina före detta grannar Lars och Christina bodde och som vi övernattade hos den senare delen av vår vistelse i England. Lars var höjdare på Ford i England och ägde själv en MGBGT och en Austin Healey 100. Han var naturligtvis eld och lågor inför mitt Morganköp.


John med sin och hans syster Mary Lindsays
handmålade Morgan 4/4 från 1936.
Vi kontaktade John Smith som välvilligt ställde upp med hjälp att byta till ny tryckplatta och bellhouse i min nyinköpta Morgan. Under fyra iskalla kvällar i Johns oisolerade garage lyfte vi ut motor och växellåda och bytte de delar som var nödvändiga, inklusive bellhouse, tryckplatta och lameller.


Lägg märke till grillen!
John var en +4-fantast och ägde en Morgan+4 från 1953. Det är en mycket ovanlig modell där grillen var ett mellanting mellan flat rad och den senare som hade en så kallad cowled grill.


Morgan +4 hade dubbla reservhjul
fram till och med 1958, tror jag.
Men i engelsmännens värld har allt sin tid. Varje kväll var ett besök på den lokala puben ett absolut måste. Dit åkte vi i Johns gamla +4, som faktiskt såg ganska risig ut, men som mekansikt var helt perfekt. Något passageraresäte fanns inte utan jag fick sitta på en hög med filtar.
Under våra kalla kvällar i garaget, med jordgolv, brukade Johns mamma, med viss regelbundenhet, kalla in oss för a cup of tea. Hon och min far var i ungefär samma ålder och kom bra överens. Ända sedan dess har vi under alla år utväxlat julkort med varandra och fått veta lite om hur livet har utvecklats för dem. Johns mamma är nu död, precis som min far, men jag och John håller kontakten med varandra, åtminstone en gång per år.

Hemresan, en rysare.
Innan vi lämnade England gjorde vi ytterligare ett besök på The Morgan Factory. Det gällde ju att fylla min Volvo med nödvändiga reservdelar till min nyinköpta Morgan, som också kompletterades med vitala delar till min Triumph TR2.

En bok jag har haft mycket nytta av.
Före avresan hade jag naturligtvis också investerat i ytterligare en bok som handlade om +4, nämligen en work shop manual, som tyvärr inte tillhandahölls av Morganfabriken. I boken kunde jag med hjälp av Barry Iles och John Smith få lite tips om vad jag borde köpa med mig från fabriken innan jag reste hem.


Ganska primitiv bokföring, precis som allt annat
på Morganfabriken på den tiden.
Som vanligt var de mycket tillmötesgående på Morganfabriken, även om det tog lite tid innan jag fick mina grejer. Allt jag beställde bokfördes för hand i olika böcker. Därefter lämnades en handskriven lista till någon på lagret, som efter en stund kom ut med alla mina grejer. Allt packades in i min Volvo 245:a och så var vi på väg, far i min Volvo och jag i min Morgan. Vi åkte tillbaka till Brentwood där vi skulle tillbringa sista natten för att dagen efter åka den sista ganska korta biten till färjeläget i Harwich.

Tullen är en byråkratisk institution
Biljetter, bilplatser och hytt var bokat på färjan från Harwich, där jag bara skulle besöka tullen angående utförseln av min Morgan, innan det var dags att embarkera färjan för en 24-timmars båtresa.
Jag hade viss erfarenhet av hur tullen brukar arbeta för i min ungdom, mellan realskolan och gymnasiet, tvingades jag arbeta ett år på Foderkompaniet i Helsingborg. Mina betyg, för inträde till gymnasiet räckte nämligen inte till. Parallellet med mitt arbete, som tullombud och kundregisterförrare (det fanns inga datorer då utan det handlade om kortregister) så fick jag plugga matte hos en f d ryttmästare och jag kom sent omsider in på handelgymnasiet i Helsingborg, trots att jag sökt till Teknis, som flera av min akompisar gjorde. Idag är jag tacksam att det inte blev Teknis!
Allt nog och emedan samt även, den erfarenhet jag fick av tullmundigheten var att allt verkade väldigt byåkratiskt. Det handlade mycket om stämplar. Deras stämpelarsenal var verkligen imponerande och så var det också hos tullen i England.
Många blanketter skulle fyllas i och tiden tickade iväg. Jag berättade att jag skulle med färjan och de lugnade mig genom att ringa till båen för att tala om att jag fanns hos tullen och skulle med båten.
Det kändes ju tryggt. När jag äntligen blev klar med alla blanketterna så släppte de iväg mig och jag kastade mig ut i min Morgan och styrde mot färjan. Precis när jag kom fram så höjde de klaffen och inga fler fordon kunde köra ombord. Panik! Min far var ombord och här fanns jag, utan vettiga kläder med tanke på årstiden. Det blev ett djävla liv. Min far skällde ut kaptenen, men ingenting hjälpte. Båten seglade iväg.
Där stod jag på kajen och visste inte vad jag skulle göra. Nästa båt gick klockan 1800 dagen efter.

Till motell hos en bilentusiast
Det var bara att vända och leta efter någonstans där jag kunde övernatta. Till slut hittade jag ett hotell / motell där det fanns ett rum ledigt. Jag checkade in och installerade mig i mitt rum för att sedan gå ner i restaurangen / puben för att få lite mat. Klockan var väl omkring 2100 och jag slog mig ner för att äta min sena middag. Jag kom i slangspråk med ägaren, som såg att jag kom i en Morgan. Det visade sig att också han hade ett antal vetaranbilar, som han visade mig i sina garage. Det slutade med att vi satt och pratade bilar långt ut på natten i sällskap med ett antal öl och några whiskey. Trevlig kille what so ever!

För att göra en lång historia kort så ringde jag min hustru Eva och berättade vad som hänt. Och, för att försöka blidka henne sade jag att jag köpt en bil till HENNE (vilket jag fått lida för massor av gånger eftersom hon alltid pratar om SIN Morgan). Dagen efter kom jag i alla fall med på färjan och hemresan var på gång. Vid ankomsten till Danmark kunde jag inte starta bilen, när jag skulle köra av färjan, så personalen hjälpte mig att knuffa igång den. Batteriet visade sig vara på upphällningen.
Färden hem genom Danmark kördes med suffletten nere (hur kör man annars med en Morgan?) och sent på kvällen kom jag äntligen till Helsingborg.
Här handlade det om nya besök hos tullen, med alla stämplar och blanketter.
Vid midnatt kom jag hem till Löddeköpinge, där min hustru Eva väntade med spänd förväntan. Nu hade jag ju kommit hem med HENNES nya bil!
Alla komplikationer med tullen, både för min far och mig, hade klarats upp på bästa sätt, och både bil och alla reservdelar var nu i tryggt förvar i garaget.


My beloved Morgan is finally in Sweden!
Nu var min Morgan i Sverige och skulle bara registreringsbesiktigas innan det var dags att ta ut den på vägen.
Familjen var nu i besittning av två öppna engelska sportbilar och vi kunde därför åka på rallyn och träffar med våra barn, ett i varje bil.
Mycket har hänt med bilen sedan dess i form av förbättringar, men det får bli en senare historia.
I love my Morgan!

torsdag 10 februari 2011

Golfpremiär

Årets första golfrond på Örsesunds GK - 2011-02-09
Solen sken, snön var borta och vinden hade mojnat. Idag skulle vi spela golf, Peter och jag.
När vi dessutom blev varse att hela banan och även de ordinarie greenerna var öppna på Öresunds GK så fick vi nästan lite vårkänslor.


Peter går igenom fint på andraslaget på ettan.
Trots väldigt lång bortvaro slog vi ut var sin hyfsad drive på första hålet. Att sedan treputtarna och duffarna var flitigt förekommande hade vi förväntat oss, men det var ändå väldigt kul att komma ut på banan igen. Visst fanns det lite fukt på vissa hål, men jag behövde inte droppa en enda gång på grund av tillfälligt vatten. Greenerna var jättefina och faktiskt ganska snabba trots årstiden.

7:e hålet, par 3 och ca 150 meter långt. Här slog jag en fin järnfyra
upp på green, men lyckades naturligvis treputta.
Det var motvind på hälften av hålen, det var tre grader varmt och det var blöta fairways. Och med kalla, hårda bollar betydde det att vi fick använda längre klubbor än vi brukar från alla avstånd. Jag var väldigt nöjd med flera slag med min fairwaywood, som jag slog både rakt och långt. Kanske hjälpte det att vi varit uppe på Ättekulla Golf och fått lite råd av Lars.


Peter får till ett perfekt utslag på 9:an.
På det nionde, som är det hål jag avskyr mest eftersom jag slagit massor av bollar i dammen, som ligger mellan utslaget och greenen, gick det bra idag. Både Peter och jag slog järnfemmor upp på greenen och kunde stolta gå därifrån med var sitt par.
Trots ett utslag långt ut i ruffen på 10:an lyckades jag med ett fint inspel göra par även här. Även på 13:e, som är ett par fem på 490 meter, fungerade mina slag bra. Låg i greenklanten på tre och var halvsäker på ett par, men treputtade än en gång.

En nöjd Peter efter ha slagit en järnsexa pin-high på det "rälia" 13:e.
Nu skulle vi spela det 13:e hålet. Det är ett riktigt lömskt litet hål som bara mäter 112 meter, men där greenen ligger på en ö. Beroende på väderlek kan klubbvalet variera från en wedge till nästan vad som helst.
Jag var väldigt ambivalent om vilken klubba jag skulle välja. Det blåste motvind och teekulorna stod långt bak. Vanligtvis tar jag en 7:a,8:a eller 9:a men idag valde jag en järnfemma. Egentligen inte klokt, men hellre för långt än för kort. Bollen gick rakt mot flaggan, men det var naturligvis för mycket klubba. Hade bollen rullat två varv till hade den varit i vattnet bakom green.

Under de sista två hålen gick solen i moln och det blev genast mycket kallare.
Resultaten blev dåliga för oss båda, men jag är ändå ganska nöjd då jag hade fin bollträff väldigt många gånger.
Min dag började med 1,5 timme på gymmet. Detta i kombination med 18 håls golf ledde till att jag slocknade en timme i soffan när jag kom hem.
Men det var det värt!

torsdag 3 februari 2011

Ditt och datt

Helt plötsligt i Viken
Efter hemkomsten från barndop och julfirande i Frankrike så hade Eva och jag lite abstinensbesvär vad gäller våra barnbarn i Viken, Max och Malva. En strålande och kall dag åkte vi därför upp och hälsade på dem.
Max och Malva hade fått en av mina tidigare tidigare Macdatorer, en G4, i julklapp och nu skulle vi se om det gick att få igång den på det trådlösa nätverket.


Här är den på plats, men så var det det här med nätverket.
Men hur vi än försökte flirta med alla konstiga koder så fick vi ingen anslutning. Nu har det dock löst sig sedan Olof drog en 15 meter lång kabel genom huset och anslöt den till routern. Så nu har Max och jag haft lite mailkonversation, något han tycker är väldigt kul.


En vacker vy över Öresund.
Det var ett strålande väder och en promenad till det lilla konditoriet, mitt i byn, för att köpa semlor, stod på programmet. Vi gick på vägen längs Öresund och häpnade över den drygt meterhöga isvall som havet skapat längs med stranden.

Detta är en klassiker i mycket fint skick.
Och helt plötsligt stod den bara där, en väldigt fin Austin Princess från 60-talet. Med läderklädsel och träinredning hade det luktat gott om jag fått chans att ta en sniff genom rutan. Alla fönster var dock stängda.
Man blir glad när man träffar på sådana här bilar i vardagen. Det är tyvärr alltför sällan eftersom de flesta ägare ofta är rädda för att använda sina fordon om inte solen skiner och risken för regn är obefintlig.

Datorstrul hos Jonas och Anne - 2011-01- 28
För någon månad sedan skaffade min son en MacBook Pro. I samma veva köpte han en Airport Express Router samt ett trådlöst tangentbord och trådlös mus. Eftersom Anne hade tagit med sin PC-laptop till Frankrike och låtit den stanna där, så fanns det bara en dator i huset. De hade därför inte haft någon anledning att koppla in det trådlösa närverket.


Äntligen har Jonas lämnat sin PC till förmån för en Mac.
Kan inte förstå att inte fler gör det.
Men så blev det födelsedag för Anne och Jonas köpte henne en iPad i födelsedagspresent. Det fanns två anledningar till detta. Dels så är Anne mycket intresserad av att fotografera och då är en iPad perfekt för lagring av mängder med bilder.
iPad är en liten häftig apparat, som man kan använda till mycket.
Blev nästan sugen själv.
Ett annat skäl till denna fina present var att Jonas då kunde få ha sin MacBook lite mer för sig själv.
Med två apparater i huset var det nu också högaktuellt med att försöka få igång det trådlösa nätverket, så att båda kunde arbeta och surfa oberoende av varandra. Det visade sig emellertid att det inte vara så lätt, så efter en massa misslyckade försök så undrade de om jag ville komma dit för att se om jag kunde fixa det.
Ja, det var ju rätt man att fråga. Jag är för egen del mycket avogt inställd till alla dessa konstiga frågor och termer som brukar dyka upp på skärmen när man ska följa installationsanvisningarna. Men jag åkte trots allt dit och tänkte att jag i alla fall kunde försöka. Mina kontakter med Janssondata i Helsingborg är goda och deras support brukar kunna lösa de flesta av mina problem. Men innan ett ev. nödsamtal, så gjorde jag själv ett försök.
Att koppla in diverse sladdar i routern var inget problem, de uppkom lite senare.


Äntligen började lampan lysa grönt med ett fast sken.
Som det stod i manualen så skulle en lampa lysa med olika färger under installationsprocessen, för att sedan, när allt var klart, lysa med ett fast grönt sken. Hur jag än fyllde i koder och lösenord och annat så kom jag inte längre än till att lampan blinkade med gult sken. Då var det dags att kontakta Janssondata, där jag fick tala med en kille som hette Daniel. Jag fattade väl inte riktigt allt vad han sade och tänkte att jag får väl ringa igen om det inte fungerar. Efter ytterligare lite knappande på Macen så började helt plötsligt lampan på routern lysa med ett fast grönt sken. Anne och jag testade både Macen och hennes iPad och konstaterade att allt fungerade som det skulle. Anne blev glad, jag blev glad och förhoppningsvis blev även Jonas glad när han kom hem från arbetet. Även om jag nog inte skulle kunna göra om det jag gjort hos Anne, så var jag mäkta stolt över min prestation när jag väl körde hem till Lödde igen. Jag är trots allt humanist och ingen tekniker.

Vedskjul - ett ev. vårprojekt
För några år sedan, när vi renoverade vårt vardagsrum, så fick Eva för sig att vi skulle ha en öppan spis. Själv hade jag inte funderat i de termerna, men tänkte att det kanske kunde vara en bra idé. Så vi åkte runt till olika ställen och kollade, inte minst hemma hos bekanta som redan var innehavare av en dylik tingest. Vi hittade ett företag i Hyllinge som sålde så kallade kassetter och som också ombesörjde murning och installation av både kassett och skorsten.


Det blev riktigt mysigt.
Det här var på sensommaren och när hösten inföll, som den ju alltid gör, så var det dags att börja elda på allvar. Så var det här med ved. Det går ju inte att elda med vad skit som helst, då kan det bli klagomål från omgivningen. Nej, torr björkved var vad som rekommenderades. Det blev att åka till Bauhaus eller ICA och köpa säckar med ved. Det kostar en slant så någon ekonomi lär det inte bli med spiseldandet. Detfick bli mysfaktorn som var det viktiga, åtminstone i inledningsskedet. En del av mina grannar köper hela släp med ved, som de lagrar i garaget. Men, som jag framfört i mina tidigare bloggar så är garaget till för mina engelsmän och min moped och inte till för att lagra en massa annat som bara är i vägen.
Vi har diskuterat att försöka fixa något ställe där vi kan förvara och torka lite större volymer ved, men eftersom jag inte är någon större fixare när det kommer till praktiska saker, så har det inte blivit av.

Litet och nätt vedskjul som skulle passa bra på baksidan av vårt garage.
Nu slumpade det emellertid så att när jag och Eva var ute på en längre söndagspromedag, så råkade vi passera ett hus som hade ett hemmagjort vedskjul utanför sitt garage.

Jag passade på att ta några foton eftersom det i mina ögon inte såg alltför komplicerat ut. Ett antal grövre reglar som håller upp ett litet snedtak och sedan lite glest med bräder på sidorna för att luftcirkulationen ska kunna bidra till att torka veden. Hela arrangemanget var uppbyggt med ett antal europallar som golv. Ett sådant här kanske till och med jag skulle kunna bygga själv, åtminstone med lite hjälp och råd från någon händig person.
Peter, en av mina golfkompisar, har precis nyligen också blivit med öppen spis, så kanske vi tillsammans kan konstruera något liknande. Han är nämligen ingenjör.