tisdag 20 juni 2017

Ett halvt sekel har passerat...

...sedan vi tog studenten på Handels - 2017-06-19
Måndagens ordinarie besök på gymet hade jag verkligen en anledning att ställa in. Det gäller dock att vara laddad med riktigt starka argument när alla ifrågasättande kommentarer lär komma vid mitt nästa besök. Att fira femtioårsjubileum sedan studentexamen bör nog vara ett tillräckligt starkt skäl för frånvaro en enda gång.

Thomas jag och några till umgicks flitigt under åren på Handels i Helsingborg.
Istället för gymet inledde jag därför mitt Helsingborgsbesök med en fika, på tu man hand, med min gamle vapendragare Thomas Pyk, på Fahlmans. Han till och med insisterade på att betala både för kaffet och det kaloristinna wienerbröd som jag beställde. Förmodligen vet han att en fattigpensionär behöver alla bidrag som finns att uppbringa och som mångårig bankman hade han säkert råd med denna fina gest.
En dålig bild i motljuset, men jag har tyvärr ingen bättre.
Det är nog tredje gången som jag haft nöjet att följa med på det här gängets årliga resa till vårt grannland Danmark. De riktiga veteranerna har emellertid hållt på med detta, varje år, de senaste tio åren.
Det var totalt fjorton gamla studiekamrater som samlades i Sundsbussarnas terminal klockan 11:30 på måndagsförmiddagen, tolv gossar och två flickor.


Måndagen bjöd på ett strålande väder och när vårt fartyg avseglade från Helsingborgs Hamn tog jag tillfället i akt att ta en bild från havssidan på denna, min vackra gamla hemstad.

Ragnar, Lars-Olle, Thomas, Berne, Annette och Roland.
Carl-Olof, Göran, Christer och Rolf.
Vid överfarten samlades alla på övre däck, där man konverserade sina forna kamrater, som samlats i ett antal mindre grupper. Även om alla känner varandra, så har en del gått i samma klass och tillbringat mycket tid tillsammans, både i skolan och på fritiden, medan andra "bara" är skolkamrater som kanske gått på olika linjer.

Mysig atmosfär i gränderna.
Traditionen bjuder att vi, i mer eller mindre samlad tropp, beger oss genom gatorna och gränderna i Helsingör, i riktning mot Axels Torv. Här ligger det nämligen Gaestgibergaarden, en pub och restaurang, som blivit en form av stamlokus för det här gänget på deras årliga reunionresor.
Att, helt plötsligt, komma fjorton personer, utan att ha beställt bord, kan innebära problem en så här fin dag, med massor av gäster som njöt av solen på alla uteserveringarna. Och, lite problem blev det innan vi, med krögarens tillåtelse, gjort vissa omdisponeringar av bord och stolar.

Trångt så det förslår då platten är ganska utrymmeskrävande.
På menyn fanns en hel del att välja på, men den övervägande delen valde Husets Platte. Till detta kunde man beställa en mängd varianter av öl. För egen del blev det en Grön Tuborg av större storlek, men med lägsta alkoholhalt. En del av jubilarerna nöjde sig emellertid inte med öl utan kompletterade med klara drycker som serverades i mindre glas.

Thomas kollar Ronnys häfte medan Jonas och Inga tittar i menyn.
Journalister, revisorer och affärsmän, nu före detta, diskuterar livet.
En kille, Ronny, hade gjort sig besväret att kopiera en massa klassfoton, tidningsartiklar och bilder från studentdagen, som han sammanställt i ett häfte. Naturligtvis ville alla titta i detta för att försöka komma ihåg en massa saker som de glömt.
Efter tre timmars sittning med skolkamrater och minnen kändes det rätt att lyfta, för att återigen förflytta oss till färjeläget. På vägen dit inhandlade en del av jubilarerna var sin glass medan andra tog tillfället i akt och och köpte starkvaror hos någon vinhandlare, till betydligt lägre priser än hemma.

Göran och Roland fortsätter att tala om glada minnnen...
...under tiden som vårt flytetyg lämnar Helsingör och Kronborgs slott bakom oss.
Återigen tog alla plats på övre däck där man, dyrt och heligt, lovade att komma även nästa år!


onsdag 31 maj 2017

En Morgantur ut i det gröna.

Gröna Träffen i Kyrkheddinge - 2017-05-25
Under många år var Gröna Träffen förlagd till slottsparken tillhörande Trollenäs Slott. När vädret var fint så brukade det komma massor av folk, som hade pick-nick runt om i den vackra parken. Träffen arrangeras av Motorhistoriska Klubben i Skåne, varför alla typer av fordon brukade dyka upp. Klubben hade på den tiden också sina klubblokaler i slottet, men efter det att greven gått bort så tvingades man att byta både klubblokal och plats för träffen.

Två Morgans på väg.
Sedan ett antal år tillbaka återfinns nu både klubblokaler och Gröna Träffen på hemvärnsgården i Kyrkheddinge, en kanske inte lika vacker plats som i Trollenäs slottspark, men runt gården finns det dock ett lummigt område där det finns plats för en hel del fordon.
På den här träffen, som många gånger var den riktiga inledningen på bilkörarsäsongen, brukar det inte komma så värst många sportvagnar. Att vi i regel åker dit beror på att vi oftast brukar träffa en del fordonsentusiaster, som vi inte träffar på Morganträffarna eller på sportvagnsmötet på Knutstorp.

Ola och Ronny P. är båda med i Morganklubben.
I år gjorde vi sällskap med våra kompisar Anita och Ola, som också kör Morgan. Och, när vi kom fram så fanns det faktiskt redan ytterligare två fordon av detta ädla märke på plats. Ronny Pobiega, som bl a har en Morgan +8, är lite kluven under säsongen. Eftersom han och hustrun Eva också är ägare till några Jaguarer så kolliderar ibland tidpunkterna för märkesträffarna och de står då som åsnan mellan två hötappar. Men, värre problem än detta är nog ganska lätta att hitta.
Vid framkomsten till sådana här träffar brukar jag inleda med att flanera runt i området och titta på vilka fordon som finns. Dessa promenader har en tendens att ta ganska lång tid, oavsett om det finns många fordon eller få. Jag brukar inte hinna ta många steg innan jag stöter på någon som jag känner och som jag förmodligen inte träffat på minst ett år. Självklart har vi då mycket att ta igen när det gäller vad som hänt, både oss själva och vad som är nytt eller sålt i garaget.

Dan framför en av sina MB, en MB 500 SL med 6000 mil på mätaren.
En trogen besökare på Gröna Träffen är Dan Olshed. Utöver vårt gemensamma intresse för bilar och mopeder så har vi också båda två ett förflutet inom reklambranschen och har därför mycket att diskutera när vi ses. Men det finns dock skillnader mellan oss. Dan har, även om han är ägare både till MG och en SAAB Sport, nog huvudsakligen sitt hjärta hos bilar med en stjärna i fronten, medan jag är en riktig anglofil, som mest betraktar tyska fordon som, visserligen kvalitetsprodukter, men utan den charm som du finner i nästan alla engelska bilar från den tiden det begav sig. Men, vi kan ha kul tillsammans trots detta och pika varandra för våra bilar.

DKW eller IFA? Men fin är den!
När morganklubben i Sverige firade sitt 50-årsjubileum förra året, kom det nästan 300 Morgans från hela Europa för att delta i firandet, som utspelade sig på Hotell Tylösand utanför Halmstad. Och, det måste erkännas, att efter att ha sett Morganbilar var jag än vände mig, så är det ganska befriande med träffar som Gröna Träffen, där man ibland till och med kan grotta ner sig i en DKW.

Brukar leda till nya bekanta.
I väntan på korven.
Ja, det blir mycket snack, oftast trevligt sådant, vid sådana här evenemang. Och, utöver själva körandet dit, är det väl egentligen detta som är den största anledningen till att vi åker dit.
Ett annat inslag på dylika träffar är, åtminstone för Eva och mig, att ha pick-nick. Eftersom vi, när andan faller på, är utrustade med trangiakök, blir vi ofta väldigt populära och både gamla och nya vänner har en tendens att komma och prata med oss. Visa av tidigare erfarenheter brukar vi därför ha laddat ordentligt med både korv och korvbröd, för att ingen hungrig stackare ska behöva bli utan.

Daimler, vacker både utanpå...
...och inuti.
Efter inmundigandet av korv och för min del även två hårdkokta ägg med Kalles Kaviar, så är det inte fel med ytterligare en biltittarrunda. Jaguarer från 60-talet har jag alltid gillat, inte minst Jaguar MK1 och MK II, den senare samma modell som kommissarie Morse körde i deckarserien. Det finns också en "tvilling" till dessa bilar, nämligen Daimler 2,5. Den är bestyckad med en liten V8 på 2,5 liter och är kanske inte lika kraftfull som sina släktingar.

Fyra bilar och tre versioner av den populära Morrisen.
Ett annat märke, som gör mig väldigt nostalgisk, är Morris Minor. Jag är i princip uppväxt med sådana bilar, i alla fall fram till de tidigare tonåren. Jag har räknat ut att mina föräldrar hade sex stycken Morris Minors efter varandra och var naturligtvis väldigt förtjusta i detta märke. Kan detta vara ett av skälen till att jag har blivit den anglofil som jag betraktar mig som?

Efter ytterligare någon timme med bilsnack så var det dags för oss att lämna Kyrkheddinge. Nästa destination för dagen var nämligen Jakriborg, utanför Lund. Här skulle vi bekanta oss med de bilar och förare som skulle delta i, det årligen återkommande, Jakriborg Grand Prix. Det är ett evenemang för racer- och sportbilar från 30-talet, som växer sig allt större för varje år.

Men, det får jag berätta i en annan blog!

söndag 7 maj 2017

Vårens andra outing.

Vi råkade hamna i Ålabodarna - 2017-05-06
I år är det nog första gången, vad jag minns i alla fall, som vår Morgan inte ställts på redan i april. Det kan bero på att jag var i Spanien under en del av april, men framförallt på att aprilvädret verkligen gjort sig förtjänt av begreppet aprilväder. I våra delar av landet innebär detta, för de som nu lever och verkar i andra delar av vårt avlånga land och inte använder samma uttryck, att snö, regn, kyla och blåst är ofta förekommande inslag i väderbilden. Detta, trots att det egentligen är vår och en del redan har satt potatis.

Otålig!
Men, den 1:a maj klockan 08:00 så knappade jag in Transportstyrelsens hemsida på min Mac och ställde på vår Morgan Roadster, som länge väntat otåligt på att komma ut från garaget. Årets första outing skedde också denna dag och 16 mil, på mindre och sparsamt trafikerade vägar, blev resultatet av vår tur- och returresa till Viken.
Då, för en knapp vecka sedan var det visserligen blå himmel, men ganska blåsigt, vilket gjorde att temperaturen på omkring åtta grader blev ganska kännbar. Men, igår var det emellertid ett riktigt högsommarväder och jag kunde byta ut den stora klumpiga flygarjackan mot en tunnare och bekvämare variant av skinnjacka.

På den smala vägen mot Sundvik tar jag en bild varje gång vi råkar passera. Öresund och Ven!
Som vanligt körde vi lite planlöst, utan att ha bestämt något mål för dagens lilla utflykt. Egentligen behövs inget mål när vi är ute i vår Morgan eftersom själva resan är det egentliga målet. Men, någonstans hamnar man ju alltid och i närheten av Glumslöv kom vi att minnas Helgas Hamnkrog i Ålabodarna, som vi råkat upptäcka förra året.

Lite flyt med parkeringsplats. Taket drog vi bara över när vi stannat. Tro inget annat!
I sådant här väder är det förmodligen ett populärt utflyktsmål. När vi förra året råkade hitta det här stället, av en ren slump, så fanns det inte tillstymmelse till plats att parkera vår Morgan på. Den lilla byn Ålabodarna är ganska lång och väldigt långsmal, så några platser att parkera vid sidan av vägen är det sparsamt med, såvida du inte vill promenera någon kilometer. I år hade vi emellertid tur och kunde hitta en tom ruta, som någon förmodligen hade lämnat alldeles nyligen.

Fiskeludorna med bänkar utanför.
En dag som denna är verkligen en plats som Ålabodarna ett idylliskt ställe att befinna sig på. På vägen till Hamnkrogen gick vi längs kanten mot Öresund. Utanför fiskarnas små redskapsskjul satt det folk på bänkar och njöt av solen och värmen.

Ser mysigt ut med den gamla nostalgiradion.
Inne i de här ludorna kan man nog ha det riktigt mysigt och sommarstugeaktigt de gånger vädret är bistert. Här kan nog gubbarna sitta och ta sig en öl, lyssna på radio och umgås i sin egen lilla man-cave. Jag kan mycket väl tänka mig att de känner det på ungefär samma sätt som jag gör, när jag drar mig tillbaka till lugnet i mitt garage, sätter på radion och sätter mig med en kopp kaffe i min tänkarstol.

Vi kunde konstatera att Helgas Hamnkrog har öppet fredag - söndag under säsongen, som för deras del inleddes i påskas. Här erbjuds man, om man är riktigt hungrig, en utmärkt buffé för 200 kronor. Det finns även lite mindre vidlyftiga alternativ, för folk som kanske tänker på sin kropp inför badsäsongen.

Lagom lunch.
Eva och jag hittade plats vid ett bord utomhus, där det redan satt två personer. Detta, lite äldre, par hade absolut ingenting emot att vi trängde oss in vid samma bord. Trevligt!

Där inne hade man tillstånd att servera vin, men inte innanför vindskyddet där vi satt.
Och, visst kan man leva med det, men lite konstigt tycker jag nog att det är.
Eva ville ha ett glas vin till maten. Hon upplystes då om, visserligen på ett käckt och trevligt sätt, att i så fall fick vi sätta oss i ett litet takförsett utrymme, som befann sig cirka tre meter från den uteservering vi nu satt på. Är detta Sverige i ett nötskal? Vi valde därför istället var sin lättöl, av fabrikat Norrlands Guld, att dricka till de fyra smörrebröd som vi beställt. För detta fick vi betala vars 120 kronor, vilket väl får betraktas som OK.

När vi intog våra glassar, sittande på en bänk, betraktade vi den lite loja verksamheten i hamnen,
 som utspelade sig framför oss.
När vi upptäckte det här stället förra året var det faktiskt en skylt, som skvallrade om att det fanns en glasskiosk, som fick oss att stanna. När vi sedan gick för att köpa glass hittade vi också hamnkrogen. Så om ni ska åka hit så förvänta er inga stora skyltar längs gatan som upplyser om hamnkrogens existens.
Vi tyckte att vi kunde unna oss var sin glass även i år, inte minst med tanke på att vi valt ett lite mindre vidlyftigt alternativ på matsedeln. Eva, som är förtjust i mjukglass, såg snabbt skylten i glasskiosken om att just detta ingick i sortimentet. För egen del valde jag en glasstrut som var försedd med choklad både inuti och utanpå.

Definitiv trevligare än trädgårdsarbete.
Nästan alltid, när det är fint väder, så står jag många gånger där som en åsna mellan två hötappar, med tanke på hur man ska utnyttja dagen. Ska vi spela golf, ut och köra Morgan, eller ska vi börja fixa till trädgården. Av ren lättja är det naturligtvis mycket enkelt att välja något av de två första alternativen, men vår Luteranska uppfostran kan också resultera i att valet faller på trädgården.

På sådana här vägar kan jag köra hur långt som helt, utan mål.
Det allra bästa, som till exempel denna dag, är om vi kan göra både roliga saker och saker som måste eller åtminstone borde göras. Vi lämnade därför, mätta och belåtna, hamnen i Ålabodarna och begav oss hemåt mod Lödde. Men, naturligtvis tog vi inte den snabbaste vägen tillbaka, utan gjorde vår resa på de flesta omvägar vi kunde komma på.
Och så blev det, Eva började med att sätta fram och organisera alla sina krukor, palmer och olivträd, medan jag själv gick och kollade hur det gick för mina potatis. Det syntes ingenting så läget är nog lugnt.

Under de här utflykterna håller vi fortfarande ögonen öppna för en ny äggleverantör i närområdet!

Äggjakten fortsättet!






tisdag 25 april 2017

På äggjakt.

Vi kom hem tomhänta - 2017-04-12
Jag är väldigt glad för ägg och äter nog omkring tio ägg i veckan. Ägg har tidigare haft ett oförtjänt dåligt rykte, men nu helt plötsligt så är det nästan det bästa och nyttigaste man kan äta. Åtminstone anser en del kostspecialister detta.
Den senaste tiden har vi faktiskt köpt våra ägg på en gård utanför Jonstorp. Vi har dock inte kört ena ärendet dit, utan passat på när vi hälsat på barn eller kompisar i Viken. På den här gården köpte vi ett flak med 30 ägg för 50 kronor. Och, det var inte vilka ägg som helst, utan stora rejäla grejer, som dessutom var lätta att skala, när jag gjorde hårdkokta ägg.

Ser ju lovande ut.
Tyvärr lade gården ner sin äggförsäljning i slutet av mars varför det var dags att försöka hitta någon ny gård, gärna lite närmare Löddeköpinge, där motsvarande inköp kunde göras. Efter lite googlande kunde jag konstatera att det fanns många gårdar som hade gårdsförsäljning av olika vegetabiliska och ibland animaliska produkter, men när det gällde ägg var det betydligt färre som saluförde sådana.

Men inte nu längre.
Till slut lyckades jag hitta en gård i Raus, som på sin websida påstod sig kunna erbjuda ägg och till Raus är det inte så långt från Löddeköpinge. Vi knappade in adressen på vår GPS och drog iväg.
Vid framkomsten kunde vi konstatera att det visserligen fanns någon stor konstig ko i en hage, men några höns och långt mindre någon annan levande varelse fanns tillstädes. Kanske var de ute i andra ärenden, även om informationsskylten påpekade att öppettiderna var mellan 9 och 18, både vardag och helg.
Även om vi nu varit ute i oförrättat ärende beträffande äggen så avslöjade Eva att hon kunde tänka sig en alternativ plan, när vi nu ändå befann oss i närheten av Helsingborg. Nästa mål för dagen blev därför Väla. Här finns det en välsorterad Pressbyrå, vars utbud av tidskrifter verkligen är imponerande. I sortimentet finns också de sudokutidningar, som Eva gärna köper. Med sin naturvetenskapliga bakgrund är hon road av matematiska problem och tar fram sina sudokukryss vid de tillfällen när hon är lite uttråkad. Som humanist är det för mig en gåta att hon lyckas lösa dessa, i mina ögon, mycket märkliga uppgifter. Så när hon löser sudoku så är det korsord som gäller för mig. Var och en till sitt!

Fönsterbord, bara det!
När vi nu ändå var i de här krokarna, och klockan passerat ett på eftermiddagen, föreslog hon vidare att vi kunde passa på att äta en lunch på IKEA, till ett pris anpassat för oss pensionärer. Panerad spätta var denna dagen extra billig för innehavare av IKEA-Familykort, vilket vi givetvis utnyttjade, och som bidrog till att vi också kunde kosta på oss en liten dessert i form av chokladmousse.

Eva på jakt.
På Välaområdet finns det en uppsjö av butiker som erbjuder i stort sett allt en människa kan tänkas behöva och dessutom massor av produkter som egentligen inte en enda människa behöver. Eva hittade emellertid en butik som med sitt sortiment verkade vända sig till båda de tidigare nämnda grupperna. Att släppa lös Eva i en sådan lokal är alltid lite riskfyllt, då hon sällan eller aldrig lämnar en butik tomhänt.

Minneslinden vid Allerums kyrka.
Idag var hon dock ganska blygsam i sina inköp, som begränsades till två mindre buketter blommor. Nästa mål för dagen var nämligen minneslunderna på Allerums kyrkorgård och Krematoriet i Helsingborg. Här vilar nämligen dels Evas mor Gunnel och i Helsingborg mina föräldrar. På vårt sätt så försökte vi därför genom detta besök hedra vår moder och vår fader och skänka dem en tanke.

Så, istället för att sitta hemma och göra ingenting kom vi nu ut en sväng och fick några saker gjorda.

Men, äggjakten fortsätter!

lördag 8 april 2017

Vi orkade inte vänta på våren...

...så vi drog iväg till Spanien - 2017-03-26 - 04-05
Vi hade pratat om detta länge, Jörgen och jag, men av olika skäl kunde vi inte komma till skott förrän nu. Bara några dagar före avresan bokade vi flyg, boende, sex golfbanor samt hyrbil. Det gick ganska snabbt varför vi också , senare, kunde konstatera vissa misstag vi gjort.

Ganska tomt i SAS-terminalen klockan fyra på morgonen.
Ska man kunna flyga billigt får man nappa på de dagar och tider som finns tillgängliga. Att stiga upp klockan 02:30 är ingen höjdare, men väl uppe och efter en snabb kopp kaffe, så har ju äventyret börjat. Strulet började redan på Kastrup. Jag hade fått för mig att ett kolli på 23 kg alltid ingick när man åker med SAS och hade därför bara betalat för två resväskor á 290 kronor styck. Men tydligen hade jag beställt en biljettvariant som kallas för SAS Go, där inget bagage utöver handbagage ingår i priset. OK, bara att bita i det sura äpplet. Vars 290 kronor ytterligare var väl inte hela världen. Men, icke sa Nicke, att betala vid incheckningen kostar nämligen dubbelt så mycket jämfört med att boka hemma via datorn. Så istället för 590 kronor blev det istället omkring elvahundra. Trist men sant, men så går det när man gör fort och fel.

Lååångt till hyrbilen.
Det positiva med att komma iväg nästan mitt i natten, är att man landar tidigt och har en hel tom dag framför sig. SAS landade redan några minuter efter tio i Malaga och redan en halvtimme senare hade vi fått vårt bagage och gav oss iväg på jakt efter vår hyrbil. Det är nu andra gången vi hyr bil av Brunos Hyrbilar och enda nackdelen med detta företag är att de har sina bilar på tredje våningen i ett garage, som ligger väldigt långt från ankomstterminalen. Men fördelarna överväger eftersom det inte är något tjafs om extraförsäkringar eller hur många förare som ska köra bilen. Allting ingår.
"Tanken är halvfull så kan ni lämna tillbaka bilen med halvfull tank är det bra" sade den trevlige spanjoren. som hjälpte oss att lägga in bagaget i bilen.

Toast med diverse pålägg samt kaffe smakade bra.
Vi hade bokat en lägenhet på Valle Romano, strax utanför Estepona. Dit var det omkring åtta, nio mil och när vi kom ungefär halvvägs, till Marbella, valde vi att köra in i stan för att få oss något till livs.
Trots att vi hade Jörgens GPS med oss var det svårt att hitta Valle Romano. När vi slog in gatuadressen så fanns den inte. Det blev en hel del letande och frågande innan vi till slut hittade en liten avtagsväg där skylten mot Villa Romano fanns efter att vi hade svängt in på vägen.


Efter några kilometer på en väldigt dålig väg kom vi äntligen fram till anläggningen, som bestod av en hel rad hyreshusliknande byggnader. Längst upp på gatan fanns golfklubben med samma namn.

Ingen facilitet som vi använde oss av.
I receptionen, där vi hämtade nycklarna, fanns bland andra en lite nonchalant yngre man, som hade svårt att hitta våra namn och nycklar. På en liten karta över området ritade han lite slarvigt in var vår lägenhet låg. Eftersom alla husen såg likadana ut, tog det lite tid för oss att hitta inte bara rätt hus utan också rätt lägenhet. När vi väl hittade rätt, stod dörren öppen då lägenheten precis hade städats.
Omgivningarna runt hotellet är fina, men eftersom det låg en bra bit utanför Estepona, så var det bil som gällde om vi ville komma till något café eller restaurang.

Ett riktigt "rälit" par fem hål.
Under vår tio dagar långa vistelse skulle vi spela sex golfrundor på sex olika banor. Banor och starttider hade jag beställt hos Elite Golf Service, som faktiskt har kontor i närheten av Puerto Banus.
Den första banan vi skulle spela heter Alcaidesa Links. Banan har jag spelat tidigare någon gång, men mindes inte mer än några av hålen. Denna bana, precis som de två nästföljande vi spelade, Santa Clara och Marbella G&CC, är extremt kuperade. Resultaten blev inte alls bra på de här banorna. Vi kom fram till, kanske som en litet försök till ursäkt, att sådana här banor måste man nog spela ett antal gånger för att lära sig var man ska sikta eller vilken klubba man ska använda. Med många  s k blinda hål är det omöjligt att veta var hinder och greener är. Det tycker i alla fall vi och det står vi för.
I greenfeen på alla banorna ingick tillgång till golfbil. Att gå de här banorna i den värme, som ibland uppgick till nästan 30 grader i solen, var definitivt inget alternativ.

Med sådana bilar på parkeringen förstår man att prisnivån är hög.
De banor vi valt att spela var alla relativt lyxiga och förhållandevis dyra jämfört med prisbilden i Sverige. Greenfee, utan golfbil, kostade ofta runt 90 Euro. För vår del, som beställt via Elite Golf Service var priset omkring 750 SEK inklusive golfbil.

Strandpromenaden i Fuengirola.
Vi hade beställt våra starttider så att vi spelade golf två dagar, var ledig en, spelade golf två o s v.
Vår första lediga dag bestämde vi oss för att köra till Fuengirola, som väl får betraktas som en av huvudorterna på Costa del Sol. Här finns en nära nog milslång strandpromenad, som är kantad med caféer, restauranger och hotell.

I en parallellgata bakom strandpromenaden är det både lugnare och billigare.
Det är alltid mycket folk överallt. Och, både Jörgen och jag, som har ett stort intresse av att studera andra människors beteende, klädsel och språk, tyckte det var mycket givande att sitta vid ett litet bord i skuggan och inmundiga var sin liten öl.

Äldre människor blir lätt trötta.
Efter vårt långa vandrande på strandpromenaden blev Jörgen lite matt och trött och frågade om vi hade tid så att han fick vila sig mot en palm en stund. Självklart accepterade jag det. Det är viktigt att ta hänsyn till varandras behov och önskemål när man är flera i sällskapet.
När vi skulle köra till de tre första banorna vi skulle spela så tog Jörgens GPS med oss på irrfärder långt ut i ingenstans. Vi kunde inte för vårt liv förstå att det kunde vara så krångligt att hitta till golfbanorna. Ja, jag var nästan förbannad, för flera gånger kom vi nästan för sent till våra starttider.
Jag påpekade för Jörgen att något måste absolut vara fel och att han borde kolla inställningarna.
Vad var det jag sa? GPS-helvetet var inställt så att man skulle undvika stora vägar. Tacka fan för att det tog tid att hitta rätt!
Allt nog och emedan samt även, de resterande tre banorna hittade vi på ett kick. Inte nog med det, dessa banor, Valle Romano, Mijas Los Olivos och San Roque visade sig också vara betydligt mer medgörliga än de tre första vi spelade. Vi spelade stundtals faktiskt riktigt bra. Men bara stundtals.

Mysigt och lite lugnare.
Efter en av dessa rundor åkte vi ner till Hamnen i La Duquesa. Det är en trevlig liten hamn, inte på långa vägar så stor som Puerto Banus, som jag besökt flera gånger tidigare. Bland annat finns här en mycket bra pizzeria som har begåvats med väldigt trevlig personal. Här tar de i hand och hälsar när man kommer. Trevligt och belevat i mina ögon.

Årets klocka.
En annan anledning till att jag gillar just La Duquesa är att det här alltid brukar finnas afrikanska kringvandrande försäljare, som en annan golfkompis, som brukar vara här ofta, men som jag inte vill nämna namnet på, kallar för klocknegrer. Namnet beror på att de säljer armbandsur. Alla klockor de håller i händerna är batteriklockor. Sådana vill inte jag ha. Jag vill ha mekaniska, självuppdragande kopior av kända märken. Dessa har de i sin ryggsäck eftersom de är betydlig dyrare. Denna gången köpte jag min femte klocka och också den billigaste hittills med sina 25 Euro.
Jag kan också konstatera och berätta att även de tidigare köpta klockorna fortfarande fungerar!

Perfekt frukost tycker jag.
En morgon, när vi inte hade lust att laga frukost själv (det är i regel jag som steker bacon och ägg på morgonen medan Jörgen tar hand om grovdisken) så bestämde vi att åka ner till hamnen i Estepona. Där hade vi upptäckt en irländsk restaurang som serverade full irish breakfast för åtta Euro. Det visade sig dock att de hade stängt. Men, längre bort låg ett lite mer oansenligt ställe, som serverade english breakfast till det facila priset av fyra och en halv Euro. Dom hade öppet!

Stor båt, men det fanns större.
När man är i de här trakterna så är ett besök i Puerto Banus ett måste. I den hamnen finns massor av boutiquer som säljer väldigt dyra varor, både juveler, klockor och kläder. I hamnen kryllar det också av båtar som inte är så vanliga i Sverige. Här gick vi omkring i lugn och ro efter att ha parkerat i ett parkeringshus. Vi tog oss också tid att äta en enkel lunch i form av en pizza som vi delade.

Lennart välkomnar oss.
Någonstans här i närheten, i Nueva Andalusia, har också en gammal kunsultkollega och vapendragare skaffat sig ett litet hus. Jag visste att han skulle vara här nere just nu och tog chansen att ringa upp honom. Ingen svarade, men en stund senare ringde han upp mig och sade att han skulle komma och hämta oss.

Kaffe och vatten, precis vad som behövs i värmen.
Lennart och Jörgen har båda växt upp i Nyköping, men har inte umgåtts. Däremot har Jörgens pappa, bokhandlare Kvant och Lennarts pappa som var läkare, spelat golf ihop. De hade naturligtvis mycket att tala om från sin uppväxt i Nyköping, varför jag nöjde mig med att lyssna och någon gång lågmält göra ett litet inlägg. Lennart och hans Lisbeth visade oss runt i deras nyrenoverade casa och bjöd på förfriskningar på uteplatsen, innan det var dags för Jörgen och mig att hämta vår bil i garaget. Här fick vi nästa käftsmäll när vi konstaterade att vi parkerat i tre timmar för totalt 27 Euro!
Men som Jörgen säger, det är ju bara pengar och det är det ju faktiskt också.

Utsikt från golfklubben - i husen, bakom träden längst ner till höger, fanns vår lägenhet.
Det enda ställe man kunde få mat på på kvällstid och som låg på gångavstånd (även om Jörgen tyckte det var långt) var på Valle Romero Golfklubb. En kväll försökte jag övertala Jörgen, som till och med börjat på gym i Höganäs, att promenera med mig upp till klubbens restaurang. Efter lite ojande och gnäll gav han med sig, varefter vi kunde inta en enkel men inte översvallande god, men ok, måltid.

Alltid folk att studera.
Flyget hem från Malaga skulle avgå redan 0645. För att vara säkra på att inte missa flyget beslöt vi att tillbringa sista natten i Fuengirola. Att bo där innebar att vi bara hade max en halv timmes körtid till Malaga Airport, varför vi kunde få någon lite längre natt än om vi skulle kört från Estepona. Kvällens måltid, som egentligen för min del skulle vara steak and kidney pie, blev istället pizza respektive pasta.

Här är jag.
Jodå, jag var också med i Spanien, vilket bevisas av bilden Jörgen tog på mig med Gibraltar i bakgrunden.

Kaffe och en liten bulle för sex Euro blev dagens frukost.
Vi hade checkat ut på hotellet redan kvällen innan vi åkte. Ville inte strula med betalning klockan fyra på morgonen. Kvällen innan hade vi rekat var vi skulle lämna tillbaka bilen. Det var nog tur för det var inte så lätt att hitta i nattmörkret när vi kom till flygplatsen.
Någon frukost hade vi naturligtvis inte fått i oss så det blev till att hugga vid första bästa café, som var öppet vid den tiden på morgonen.

Hemresan med Ryan Air var händelselös och innebar någon timmes sömn i obekväm ställning samt en bok jag han läsa till hälften. Vid ankomsten till Kastrup fanns min kära hustru Eva på plats och återbördade oss till hemmets lugna vrå.

Nu ska jag sätta på hjulen på vår Morgan!