måndag 11 december 2017

Lite julstämning i bister väder.

Julmarknad i Viken - 2017-12-10
Det var söndag och inget fanns på agendan. Vädret var visserligen sådant att det mer lockade till att sitta och läsa en bok framför brasan, än att ge sig ut på utflykt, men vi bestämde oss trots detta för att köra upp till Viken en sväng.

Ett fåtal stånd och några byinvånare som trotsade det ogästvänliga vädret.
Vikens traditionella julmarknad är dock inget som går att jämföra med vad som sker i de flesta tyska städer, men efter som vi har vår dotter med familj i byn, fanns det dubbla anledningar att åka dit. Att hitta en parkeringsplats, som vi trodde skulle bli svårt, visade sig vara hur enkelt som helst. Utombys besökare verkade föredra att stanna hemma.

Massor av "ålakråkor" fanns intill strandkanten.
När vi anlänt tog vi en promenad genom huvudgatan, där den huvudsakliga verksamheten pågick. Gamla Viken är verkligen ett pittoreskt ställe att promenera genom, med tanke på alla smala kringelkrångelgator och massor av välskötta äldre hus. På tillbakavägen valde vi dock att gå längs havet, vilket verkligen var en kall och blåsig upplevelse.

Den fina möllan lockar alltid mycket folk.
Vår dotter Jessika har, kanske på grund av sitt stora intresse för bakning, engagerat sig i Sophiamöllans vänner. Den här välbevarade möllan är belägen centralt i byn och bjuder på en massa aktiviteter under hela året. De stora dragplåstren är, förutom sitt deltagande i julmarknaden, att men ett antal gånger om året maler mjöl på traditionellt sätt med hjälp endast av vindkraft.

Vi tittade in det gamla magasinet före öppnandet.
Vår dotter och svärson ansvarade för utskänkningen.
I anslutning till möllan finns en lokal, som vid tiden det begav sig fungerade som magasin. Med de gamla bjälkarna i taket används det nu som mötesloka och andra mindre mindre evenemang, som till exempel när gubbagolfen, som spelas varje vecka på den gamla niohålsbanan i Viken, har sin årliga avslutningmiddag. Idag användes den emellertid som café, där frusna julmarknadsbesökare kunde värma sig med glögg, kaffe och kakor.
Eva och jag bodde i Viken när våra barn var små. Det är nu 43 år sedan vi flyttade till Löddeköpinge. Främsta anledningen var att jag på den tiden hade min arbetsplats i Malmö, som jag ofta inte lämnade förrän vid 19-tiden på kvällen. Den "nya" vägen, som gick utanför alla samhällena, Laröd, Hittarp, etc, var inte byggd vilket resulterade att jag i regel inte kom hem innan barnen gått till sängs. Samtidigt så fanns det i Löddeköpinge bra kommunal service både vad gällde skolor, bad- och idrottsanläggningar, butiker etc. Löddeköpinge var, när vi flyttade dit 1974, faktiskt en egen kommun.

Eva samtalar med Robert Johansson.
Så trots att det var väldigt längesedan vi lämnade Viken för Löddeköpinge, så finns det dock kvar en del människor som vi fortfarande känner igen. En av dem var Robert Johansson. Robert är precis, som vår dotter Jessika, mycket engagerad i Sophiamöllans vänner och förutom de kakor som Jessika bakat för försäljning i caféet hade Roberts hustru bakat de goda mandelmusslorna. Robert var tidigare marknadschef på ett av de företag, som tillhörde min kundkrets, när jag arbetade på Ted Bates. Han är för övrigt också en intressant person, som både haft veteranbil och eget flygplan.

Jag brukar stöta på Kjell både när jag är i Viken och på golfbanan.
På tal om Ted Bates så träffade jag också min gamle kollega och chef Kjell Kronert. Om Kjell kan det sägas mycket och en mer engagerad människa är svår att hitta. Han är mycket engagerad i kyrkan, inte minst som kyrkvärd utan också som kyrkopolitiker. Ett annat engagemang, som ligger honom varmt om hjärtat är "Välkommen till Viken" som är en grupp människor, som försöker att göra det så bra som möjligt för de ensamkommande barn som tilldelats Viken. Utöver detta är han, som tidigare moderat politiker i Höganäs kommun, mycket engagerad i Vikens utveckling rent allmänt.

Kvants.
Det är kul att träffa gamla vänner och bekanta, när man råkar träffa på dem. Lite nyare Vikenbor är våra golfkompisar Eva och Jörgen Kvant. De härstammar från Stockholm och Nyköping och är, trots många år i Skåne, ganska kass på det skånska språket. Men jag försöker lära dem något nytt ord varje gång det kommer på tal. För att få dem till kaffestugan fick vi ringa och övertala dem. Väl där fick de också tillfälle att bekanta sig med vår dotter och hennes man Olof, som de nog inte träffat tidigare.

Varmt och skönt inomhus.
Det började komma allt fler människor till caféet för att värma sig med glögg och kaffe och artiga som vi är, inte minst på grund av en god uppfostran, så såg vi till att dra oss tillbaka för att göra plats för andra behövande. Kvants, som kommit lite senare, ville också ta en liten promenad genom byn för att se vad som fanns. Bland annat blev våra damer intresserade av en liten butik som sålde lite typiska hemslöjdsvaror. Här inne var det varmt och det tog inte lång stund innan Jörgen, i vanlig ordning, fick syn på någon som han kunde börja inleda ett samtal med.

Trevligt initiativ.
Det blev, för ovanlighetens skull inte köpt någonting i butiken, och vi beslöt oss för att vända tillbaka mot bilarna. Klockan närmade sig fyra på eftermiddagen och Eva hade ett gympass att gå till lite senare, så det var dags att åka hem till Lödde. Inte långt från möllan och våra bilar hittade vi den här kreativa skapelsen. Det är några privatpersoner, som brukar ha olika teman, som här, när det är påsk midsommar etc. Undrar om något sådant hade fått stå i fred på många andra platser och samhällen runt om i landet. Vi skildes från Kvants och körde hem med full värme i bilen.

På onsdag ska vi åka och titta på Titanicutställningen!

söndag 26 november 2017

Kombinerat mat och höstkultur.

Lunch på Fredriksdals friluftsmuseum - 2017-11-22
Efter morgonens gymbesök var jag som vanligt i form och passade på att utnyttja min energi till att åka bort och få bytt till vinterdäck på Evas Mini. Visserligen hade inte Eva lovat bort sig på jobb denna dag, så hon kunde faktiskt åkt och gjort detta själv. Men hon ansåg att en gentleman borde sköta sådana här maskulina göromål, samtidigt som han också fick möjlighet att betala 500 kronor för däckfirmans femminutersinsats. Kvinnor är sluga!

Ett nytt ställe för mig.
Vädret var hur trist som helst och för att pigga upp oss lite och slippa sitta hemma och kura, föreslog jag Eva att vi skulle åka och inta lunch någonstans. Vi ringde paret Kvant i Viken och undrade om de ville göra oss sällskap Och, de var inte nödbedda.
Någon timme senare träffades vi utanför det kombinerade caféet och restaurangen inne på Fredriksdals friluftsmuseum.

Full koncentration på maten.
Dagens lunch bestod av färsbiffar med champinjonsås. Ett något dyrare alternativ var hemlagade köttbullat med  sås, potatis och lingon. Eftersom jag aldrig gillat svamp, förutom murklor, så valde jag det mer säkra alternativet, medan resten valde kalvfärsbiffar. Maten var vällagad, men fem stora köttbullar var i mesta laget för mig, som på senare år slutat vräka i mig, även när det är gott.
Notan fick Eva ta, men gick nog ändå med vinst den här dagen.

Några stallar var öppna och utomhus trivdes dessa svin.
Lite dästa så beslöt vi att efter kaffet ta en promenad och titta på eventuella sevärdheter. Jag kommer definitivt inte ihåg när jag var här senast. Jo, för några år sedan var vi och tittade på en av Eva Rydbergs föreställningar på Fredriksdalsteatern, men i själva parken måste det vara massor av år sedan.

Dåtidens apoteksmiljö.
I november är det inte precis högsäsong för sådana här anläggningar, så många ställen som man normalt kan besöka var naturligtvis stängda. Men i en byggnad fanns en kvinna och dörren var öppen, så vi tittade in. Jodå, vi var välkomna in och titta en stund. Kvinnan berättade att detta var det gamla apoteket Kärnan, som flyttats till Fredriksdal någon gång på 70-talet, då det riktiga apoteket flyttades till Helsingborgs Lasarett. Det gamla apoteket minns jag mycket väl. Det låg mitt emot Mariakyrkan och hade också kvällsöppet och till och med nattpersonal ibland, vissa dagar i veckan. Intressant och lite nostalgiskt var det att bli påmind om detta.
En telefonkiosk från tiden det begav sig.
Tjejen vi talade med var pratglad och trevlig och Jörgen, som gärna pratar mycket och länge med alla han stöter på, var svår att få med mig därifrån. Vi fortsatte nu efter våra kvinnor, som hade försvunnit i fjärran. De hade sökt sig upp mot de gamla stadsmiljöerna, som består av byggnader som flyttats från stan till Fredriksdal i samband med moderniseringen av Helsingborgs centrum.

Några salustånd är uppsatta inför julmarknaden, tror jag.
Den enda gången som det samlas mycket folk på Fredriksdal, vid den här årstiden, lär vara när det är julmarknad. Då brukar massor av folk vallfärda hit för att delta i det begynnande julfirandet. Uppe till höger i bild skymtar den gamla Olympiakiosken, ett populärt ställe för dåtidens hemvandrande festprissar sena fredags- och lördagsnätter. På en skylt informeras man om att man höll öppet fram till 04:30 vissa kvällar, eller rättare sagt morgnar, i veckan.
Den här kiosken väcker också speciella minnen hos mig. Mina farföräldrar bodde på 50-talet precis bara ett femtiotal meter från kiosken. Min farfar brukade gå ut på kvällarna och snacka med gubbarna som brukade samlas där. Och, när jag ibland var på besök hos dem och han var på det humöret, så kunde han bjuda mig på en korv med bröd. Något som jag uppskattade mycket. Nu var det nog inte just denna kiosken, utan en äldre version, men den fanns på samma plats i alla år.

Pittoreska miljöer.

Här rakades man nog med kniv.
Nog om detta. Vi flanerade vidare och hade turen att det slutat regna. Vi gick omkring i de små gatorna och upptäckte många intressanta saker. Vid en dörr fanns det en gammal frisörsalong. Det var dock inte öppet så att man kunde komma in, men att titta in genom fönstret i den upplysta salongen gick bra.

Förskola i anrika lokaler.
Jörgen trollar för glada barn.
Efterhand som vi promenerade omkring på gatorna hördes en massa barnskrik allt starkare. Det visade sig att i ett av de gamla husen fanns det en förskola, där massor av ungar stojade omkring, både ute och inne. Det är fint att det finns liv i området även på vintertid.
Naturligtvis kunde Jörgen inte undvika att börja tala med ungarna. Jörgen har faktiskt ett förflutet i Magikerförbundet och började trolla redan som nioåring. Han hade nu ett utmärkt tillfälle att trolla för en tacksam publik, som han var säker på inte skulle genomskåda hans trix.

Jörgen pratar till och med med folk som inte lyssnar, även om det verkar så.
Efter det att Jörgen var färdig med sin gratisföreställning tyckte våra damer att det var dags att åka tillbaka hem. På vägen mot parkeringen, utanför området, så passerade vi ingången till Fredriksdalsteatern. Här stötte vi också på en mycket känd och älskad person, som nu efterträtts av Eva Rydberg på teatern.

En gråtrist dag blev trots allt riktigt trevlig!


onsdag 15 november 2017

Novembergolf i höstsol.

Öresunds GK - 2017-11-07
Det var förra tisdagen. Eva hade förklarat att denna dagen ville hon inte bli tillfrågad om jobb på skolan. För ovanlighetens skull! Vädret var perfekt. Solen vräkte ner och blåsten lyste med sin frånvaro. Och, på tisdagarna har man på Öresunds GK något som kallas för Happy Tuesday, vilket innebär att man får spela för en reducerad greenfee på 200 kronor.
Under perioden 16:e oktober fram till den 28:e februari går det också att köpa ett klippkort för 1200 kronor, som berättigar till tio rundor golf. Verkligen prisvärt då banan i stort sett alltid kan spelas med öppna greener.

En sådan här höstdag kan man bara inte sitta inne.
Dagen innan hade vi talat med paret Kvant från Viken, som tyckte att det var alltför längesedan det varit väder att spela golf i och därför var sugna på att spela. Jörgen hade bokat en starttid vid elvatiden och vi kom överens om att träffas vid klubbhuset en halv timme innan.

Kvants hade redan anlänt och stod och väntade på oss när vi kom.
Tidigare i veckan hade det kommit stora mängder regn och många klubbar i nordvästra Skåne hade tvingats att stänga sina banor.
Som framgår av bilden så hänger flaggan precis rakt ner. Banan är, med sin närhet till Öresund, väldigt utsatt för vind, så det kan vara skönt att spela någon gång i lugnt väder.

Lite kyligt, men friskt.
Det var inte precis varmt när vi skulle slå ut på första tee, men av erfarenhet vet vi alla att efter några hål och många missade slag, så brukar det kännas ganska OK.
Med tanke på det myckna regnandet hade vi nog förväntat oss att det skulle var blött i marken och blev förvånade av att både fairways och greener var i mycket bra skick.

Eva och Eva myser i solskenet.
Vårt spel var väl inget att yvas över, men många missar blandades med ett och annat hyfsat slag. Och, ingen av oss hade heller några större förväntningar eftersom vi var ringrostiga, det var kallt och bollarna flög kortare än vid varmare temperatur. Men vi fick lite underhåll av våra svingar, vilket var viktigtdå för långa uppehåll från golfen leder till att det känns som att man aldrig hållit i en klubba förr.
Som vanligt tog vi en liten paus i solskenet efter de nio första hålen. Kaffet köpte vi i restaurangen medan äggamacka och kexchoklad tagits med hemifrån.

Eva fick använda bollhåven för att få tag i våra bollar.
När vi fortsatte spela de avslutande nio hålen pratade vi om att det kanske vore läge att åka några svängar till varmare breddgrader i januari och mars. Att göra sådana resor före jul känns inte lika bra då man vet hur vädermässigt trista de första tre månaderna på det nya året brukar vara.
Vi skulle nu spela det tolfte hålet. Det är det svåraste och längsta hålet på banan, ett par fem hål. Halvvägs till green upptäckte vi verkligen resultatet av det tidigare dagarnas regnande. Mitt på fairway hade det bildats en stor sjö i vilken flera av oss hamnade med våra bollar på andra slaget.

En ganska dramatisk bild, eller hur?
När vi äntligen, efter många vedermödor, tagit oss fram till nästa hål, det fruktade per tre hålet där greenen ligger på en ö, så blev banan torr och fin igen.
Det hade emellertid börjat dyka upp lite moln på himlen, en himmel som blev allt mörkare efter hand som hålen spelades. När vi spelat klart det femtonde hålet började det också att regna. Eftersom vi inte hade några bra resultat på gång beslöt vi att skippa två hål och gå den korta vägen från femtonde green till artondes tee, istället för att riskera att bli blöta. Vi saknade nämligen paraplyer allihop denna inledningsvis så soliga dag.

Men, en skön promenad fick vi i alla fall!

tisdag 24 oktober 2017

En man och hans garage

Garageportar kan dölja spännande saker - 2017-10-19
När jag är ute och kör eller ute på en promenad brukar jag titta på hus med tillhörande garage. Bara här i byn vet jag att det bakom många garageportar finns många spännande saker att beskåda. Om dessutom porten är försedd med en skylt som informerar om att det finns gasbehållare bakom dörrarna, så är sannolikheten stor att det också finns annat där inne som kan få en bilentusiast att kanske drista sig att oinbjuden knacka på.

Inte bara en Healey utan två!
Jan och jag träffas ibland på gymet. Varje gång säger jag att jag gärna vill komma hem en dag och titta i hans garage, men det har inte blivit av förrän nu häromdagen. Vi delar båda ett intresse för engelska sportbilar och har träffats massor av gånger på olika bil- och motorträffar.

Var sak på sin plats.
Har man ordning på grejerna behöver man inte leta efter dem.
Att Jan inte har tummen mitt i handen är ganska lätt att förstå. Inte enbart på grund av den uppsjö av verktyg och annan utrustning, som finns i hans garage, utan kanske framför allt för att han har helrenoverat inte bara en utan två stycken Austin Healey 3000. Den första, från 1964, blev han klar med redan i början av 90-talet. Jag glömde fråga hur många år det tog, men det måsta ha tagit några år för, om jag minns rätt så var objektet i ett bedrövligt skick.

När min renoveringsprocess befann sig i det här stadiet...

...hade jag ingen aning om hur mycket jobb som återstod innan jag nådde till slutmålet.
Av egen erfarenhet vet jag hur mycket jobb det är med en helrenovering. Ja, nu ska jag definitivt inte jämföra mig med Jan, som jämfört med mig visste vad han höll på med. Och, det som tog mig en vecka klarade Jan säkert av på en dag. Men i alla fall. Jag fick självklart hjälp med mycket, jag har ju som humanist noll erfarenhet av eller kunskap om tekniska ting.

Shrouden är all den plåt (av aluminium) som finns runt motorhuven.
Ta till exempel det här med att svetsa. Inte lätt! Och, för att göra det svåra ännu svårare, så är en del av karossen på en Healey tillverkad av aluminium. Om det är något som är riktigt svårt så är det att svetsa i aluminium. Jan berättar att han lagt ner hur många timmar som helst för att få den s k shrouden runt om huven att passa perfekt.

Elegant, ser ut som nytt.
Det måste var roligt att ha sådan kunskaper om tekniska ting att man kan prestera något liknande. Men, ytterligare en egenskap, utan vilken du aldrig under några omständigheter skulle bli klar med ett sådant här projekt, är tålamod. Som exempel berättade Jan om återställandet av instrumentpanelen, som har en yta av ädelträfanér. För att få den perfekt fick han hålla på att slipa, lacka och polera under flera veckor.

Vacker är inte ordet.

Perfekt passform överallt, nästan bättre än det var när den kom från fabriken.
Att det blir höga priser på den här typen av bilar beror inte minst på att de är just eftertraktade sportvagnar, men kanske främst på att en sådan här renovering är förenad med stora kostnader. Och, då räknar man i regel inte med alla de timmar som lagts ned i garaget på kvällar och helger, som de flesta av oss som håller på betraktar som en fritidssysselsättning. Istället handlar kostnaderna om inköp av saknade delar och hjälp med saker de flesta inte kan göra själv, som till exempel renovering av motor och växellåda, kromning och lackering. Förmodligen kostar det minst lika mycket och kräver lika mycket jobb att renovera en Amazon som trots detta inte betingar ett pris som är i närheten av vad en Healey säljs för. Jag beundrar därför särskilt de som renoverar och vårdar de bruksbilar jag växte upp med.

Jan och hans A-H 3000 1967.
Rent, snyggt och propert...

...både från sidan och framifrån.
Och, en elegant inredning.
Trots allt sitt jobb och alla vedermödor med renoveringen av sin 1964 års modell, så skaffade Jan ytterligare ett Healey-projekt för ett antal år sedan. Det var en 1967 års modell, som om möjligt var i ännu sämre skick än den första.

För att köra race krävs lite tåligare fälgar än vad ekerfälgarna är.
Nu är också den bilen färdigrenoverad och Jan har inte ens hunit åka till bilprovningen med den ännu. Från början hade nämligen Jan lite andra planer för det andra projektet. Han hade funderat på att bygga en raceversion av Healeyn. Men, allt eftersom arbetet fortskred och han närmade sig färdigställandet, så tvekade han att börja skära i framskärmarna för att få till de gälar som finns på raceversionerna.

Crosshoj?
Hjälmsamling.
Om jag förstått det rätt så började Jans motorintresse med motorcyklar. Han har fortfarande kvar några stycken, bl annat en Kawazaki, som han och hustrun var ute och åkte med tillsammans.
Men, när hustru Ulla tyckte det blev för jobbigt och klumpigt med alla kläder och hjälmar, så fick det bli starten på att skapa ett lite bekvämare färdsätt så att båda två blev nöjda.
Nu har Jan beslutat att sälja den ena av sina Healeys. Kanske upplever han det på samma sätt som jag och Eva gjorde när vi hade en Triumph TR2, en Morgan och en MGBGT i garaget, att det blev lite i mesta laget.

Tänk, två fina Healeys i ett och samma garage, vilken lycka!
När Jan kör tillbaka sin ena Healey, efter det att jag tagit mina foton på bilen ute i trädgården, så tackar jag för mig och kör hem och tittar på vår Morgan Roadster i garaget.

Och, vår Morgan är också fin, så det så!


måndag 2 oktober 2017

Två dagar i Båstad.

Mat, övernattning och golf - 2017-09-26/27.
Förra veckan körde Eva och jag upp till Båstad där vi skulle tillbringa en natt på Hotell Skansen. Vi skulle äntligen utnyttja det presentkort, som Eva fått av sina kolleger i samband med att hon gick i pension.

Ett anrikt ställe i Båstad.
För att se till att "bränna" hela beloppet på presentkortet, hade Eva beställt en uppgradering av hotellrummet, utökat menyn till en femrätters samt beställt ett vinpaket (enbart till sig själv då jag inte dricker vin). Dessutom hade hon bokat starttid på Båstad GK:s gamla bana vid lunchtid dagen efter.

Trevliga omgivningar att flanera omkring i.
Vi skulle checka in på hotellet klockan 1500, men då vi anlände till Båstad i god tid så turistade vi en stund på de ganska folktomma små gatorna i byn. De flesta sommarrestaurangerna var redan stängda och det slog mig att säsongen för dessa krogar måsta vara väldigt kort och intensiv. Om en lokal står tom nio månader, så ska ju hyran trots allt betalas hela året. Och, då gäller det att turisterna har fyllda plånböcker och är spendersamma de veckor de tillbringar i denna sommarmetropol.

Gott om plats och möjlighet till fler kakor.
Efter det att vi checkat in så informerades vi om att det serverades kaffe och kakor i loungen. Vi väntade dock en stund med att gå ner dit då det var fullt med konferensdeltagare, som just då hade rast/vila för eftermiddagskaffet. I lugn och ro kunde vi sedan avnjuta vårt kaffe och ett antal chokladbollar samtidigt som vi tog in den ganska spektakulära interiören. Eva fick dock vissa associationer till ett fängelse, med tanke på alla ståltrappor, staket och gångbroar som kunde beskådas.

Eva har örnkoll efter intressanta stenar på marken.
Vår femrätters meny skulle börja serveras klockan 1900 varför vi hade några timmar att fördriva. I närheten av hav och sjö är alltid Eva intresserad av att leta stenar i strandkanten. Detta intresse har också, vid något tillfälle, renderat övervikt i samband med någon av våra utlandsresor. Vi bestämde oss därför för en promenad längs stranden, där Eva gjorde ett och annat stenfynd.

Ganska fint, eller hur?
Det är väldigt rogivande att vandra längs havet, som idag var i stort sett alldeles lugnt. Här, nedanför hotellet, är stranden och havsbotten väldigt fin, med nästan bara sand. I mitt saktmod funderade jag på hur det kanske kunde se ut här under högsäsongen, då alla nollåttor och innemänniskor är samlade här. För egen del så föredrar jag nog, nuförtiden i alla fall, att besöka Båstad när det är lite lugnare och mindre folk.

Villor med havsutsikt.
I den här byn bor det säkert väldigt många välbärgade människor. Men, av alla de hus vi passerade på våra små promenader så verkade en hel del vara obebodda. Och, kanske är det så, precis som i många andra charmiga sommarbyar, att en hel del hus bara används som sommarhus. Egentligen är det lite synd att dessa hus får stå tomma under så lång tid av året. Det finns säkert många som gärna skulle bo så här året runt, men de har förmodligen inte råd.

Lockande för de som inte är badkrukor.
Vid vår strandpromenad upptäckte vi också ett kallbadhus, som förmodligen tillhörde hotellet. På bryggorna ut till badhuset såg vi folk i sina vita badrockar på väg dit för att förmodligen ta ett dopp i det knappt femtongradiga vattnet.

Vederkvickande?
Tillbaka till vårt rum, nu med några nya fynd till Evas stensamling, så satte vi oss i våra sängar och kopplade av. Eva med en bok och jag med min iPad. Efter någon timme, i ömsesidig tystnad, kunde jag konstatera att Eva hade bestämt sig för att ta årets sista (?) bad i havet. Självklart följde jag med henne till badhuset, men inget i världen skulle få en badkruka som jag är att hoppa i det iskalla vattnet (14,6 grader i vattnet är i min värld iskallt!)

Här hade jag nog kunnat tänka mig att hoppa i.
Eva var dock inte ensam om detta, i mina ögon, hjältedåd. Ett helt gäng andra tjejer och några av det manliga släktet gjorde gemensam sak med Eva. Jag kan dock inte påstå att de stannade länge eller tog några längre simturer innan de åter tog sig upp på land. Som tur var fanns det också en liten varmvattenbassäng, som höll 26 grader, att krypa ner i efter fullbordat havsbad.

Kvällens meny.
Men, nu var det snart dags för oss att ta restaurang Salt i besittning. Så, vid återkomsten till vårt rum blev det ombyte till lite mer civiliserade kläder samt för mig, intaget av en liten "stänkare" i form av en Dry Martini. Eva skulle ju ha sitt vinpaket vid middagen medan jag, renlevnadsman som jag är, endast drack mineralvatten till maten.

Rätt nummer ett!
Menyn såg spännande ut och både Eva och jag började bli hungriga. Strax efter sju på kvällen blev vi serverade den första rätten av en mycket trevlig servitris. När jag såg vad som fanns på tallriken, trodde jag först att det var ett skämt. Det var så lite, (det ser faktiskt större ut på bilden än det var i verkligheten) att det nästan inte gick att dela i två bitar. Men, som min salig mor brukade säga "det var lite men välment".


Rätt nummer två!
Rätt nummer fyra - ost.
Rätt nummer fem - chokladmousse.
Och, så fortsatte det på samma sätt tills hela menyn var avverkad. Som framgår så finns inte rätt nummer tre med på bild, vilket beror på att jag i mina fruktlösa försök att bli mätt, glömde att fotografera den.
Visst var allting gott, ingen tvekan om den saken, men någon långtradarchaufförsmåltid var det definitivt inte. Det märkliga var dock att efter måltiden så kände jag trots allt ingen hunger längre, även om jag säkert, med lite god vilja, hade kunnat trycka i mig en tjock grillad med mos efteråt.

Granne med hotellet ligger det (ö)kända Peppes Bodega,
där rikemansungar brukar "vaska" champagne á tusen kronor flaskan under högsäsongen.
Vi knoppade in vid tiotiden på kvällen för att kunna gå upp, fräscha och utsövda, i hyfsad tid och äta en rejäl frukost, innan det var dags för oss att ta oss an gamla banan på Båstad Golfklubb. Hotellet har en egen parkeringsplats, med ett fåtal platser precis utanför, där vi lyckats hitta en plats. Så efter att ha packat in vår lilla väska, lämnade vi Båstad för ytterligare lite turistande på Bjärehalvön.

Inte ett levande väsen i sikte.
Nu gick färden till Torekov, några mil från Båstad. När vi körde genom byn, ner mot hamnen, så var ödsligheten påtaglig även här. Krogar fanns det i nästan varje hörn, men bara någon enstaka hade en skylt som berättade att etablissemanget höll öppet på helgerna fram till någon gång i oktober.

Flytetyg, i väntan på upptagning.
Rofyllt fiske med Väderöarna i bakgrunden.
Hamnen, i den här typen av samhällen, brukar var den centrala punkten för boende och turister. Men även här var det tyst. Vi såg dock några personer, som höll på med att arbeta med en liten båt samt en man, som precis när vi parkerat, hämtade en stor fiskhåv i sin bil. Det gäller att vara beredd när den stora fisken behagar nappa.


Efter en liten promenad i den stilla hamnen körde vi de två milen tillbaka till Båstad, bl a på den vackra italienska vägen, parkerade på golfklubben och gjorde oss reda för dagens golfrunda. Det var många år sedan jag spelade här och då på den nya banan. Jag gillar inte den då den är ritad av en arkitekt, som heter Tommy Nordström. Han har en tendens att ofta ha upphöjda greener som är omringade av bunkrar. Det gör det omöjligt att rulla in bollarna på green och gynnar verkligen inte golfspelare av min kaliber.

Vinnarens lott!
Hur som helst, så blev klockan 1200 och det var vår tur att slå ut på första tee. Det blåste ganska friskt och på första hålet hade vi rak motvind. Trots detta slog vi båda två bra utslag rakt ut på fairway. Banan, både fairways och greener var i bra skick, trots att det regnat ganska mycket veckan före. Vi spelade hyfsat båda två och inga sur miner visades, som ju kan ske ibland. Artig som jag är lät jag Eva gå vinnande ur striden. Att min avståndsklocka slutade att fungera efter ett antal hål, hade nog väldigt stor betydelse för slutresultatet. Intalar jag mig.

Innan vi drog vidare hem till Lödde igen, så tog vi en fika med kaffe och våfflor, som serverades av en mycket trevlig tjej, som måste vara en tillgång för klubben.

Vi åker gärna dit igen!