måndag 2 oktober 2017

Två dagar i Båstad.

Mat, övernattning och golf - 2017-09-26/27.
Förra veckan körde Eva och jag upp till Båstad där vi skulle tillbringa en natt på Hotell Skansen. Vi skulle äntligen utnyttja det presentkort, som Eva fått av sina kolleger i samband med att hon gick i pension.

Ett anrikt ställe i Båstad.
För att se till att "bränna" hela beloppet på presentkortet, hade Eva beställt en uppgradering av hotellrummet, utökat menyn till en femrätters samt beställt ett vinpaket (enbart till sig själv då jag inte dricker vin). Dessutom hade hon bokat starttid på Båstad GK:s gamla bana vid lunchtid dagen efter.

Trevliga omgivningar att flanera omkring i.
Vi skulle checka in på hotellet klockan 1500, men då vi anlände till Båstad i god tid så turistade vi en stund på de ganska folktomma små gatorna i byn. De flesta sommarrestaurangerna var redan stängda och det slog mig att säsongen för dessa krogar måsta vara väldigt kort och intensiv. Om en lokal står tom nio månader, så ska ju hyran trots allt betalas hela året. Och, då gäller det att turisterna har fyllda plånböcker och är spendersamma de veckor de tillbringar i denna sommarmetropol.

Gott om plats och möjlighet till fler kakor.
Efter det att vi checkat in så informerades vi om att det serverades kaffe och kakor i loungen. Vi väntade dock en stund med att gå ner dit då det var fullt med konferensdeltagare, som just då hade rast/vila för eftermiddagskaffet. I lugn och ro kunde vi sedan avnjuta vårt kaffe och ett antal chokladbollar samtidigt som vi tog in den ganska spektakulära interiören. Eva fick dock vissa associationer till ett fängelse, med tanke på alla ståltrappor, staket och gångbroar som kunde beskådas.

Eva har örnkoll efter intressanta stenar på marken.
Vår femrätters meny skulle börja serveras klockan 1900 varför vi hade några timmar att fördriva. I närheten av hav och sjö är alltid Eva intresserad av att leta stenar i strandkanten. Detta intresse har också, vid något tillfälle, renderat övervikt i samband med någon av våra utlandsresor. Vi bestämde oss därför för en promenad längs stranden, där Eva gjorde ett och annat stenfynd.

Ganska fint, eller hur?
Det är väldigt rogivande att vandra längs havet, som idag var i stort sett alldeles lugnt. Här, nedanför hotellet, är stranden och havsbotten väldigt fin, med nästan bara sand. I mitt saktmod funderade jag på hur det kanske kunde se ut här under högsäsongen, då alla nollåttor och innemänniskor är samlade här. För egen del så föredrar jag nog, nuförtiden i alla fall, att besöka Båstad när det är lite lugnare och mindre folk.

Villor med havsutsikt.
I den här byn bor det säkert väldigt många välbärgade människor. Men, av alla de hus vi passerade på våra små promenader så verkade en hel del vara obebodda. Och, kanske är det så, precis som i många andra charmiga sommarbyar, att en hel del hus bara används som sommarhus. Egentligen är det lite synd att dessa hus får stå tomma under så lång tid av året. Det finns säkert många som gärna skulle bo så här året runt, men de har förmodligen inte råd.

Lockande för de som inte är badkrukor.
Vid vår strandpromenad upptäckte vi också ett kallbadhus, som förmodligen tillhörde hotellet. På bryggorna ut till badhuset såg vi folk i sina vita badrockar på väg dit för att förmodligen ta ett dopp i det knappt femtongradiga vattnet.

Vederkvickande?
Tillbaka till vårt rum, nu med några nya fynd till Evas stensamling, så satte vi oss i våra sängar och kopplade av. Eva med en bok och jag med min iPad. Efter någon timme, i ömsesidig tystnad, kunde jag konstatera att Eva hade bestämt sig för att ta årets sista (?) bad i havet. Självklart följde jag med henne till badhuset, men inget i världen skulle få en badkruka som jag är att hoppa i det iskalla vattnet (14,6 grader i vattnet är i min värld iskallt!)

Här hade jag nog kunnat tänka mig att hoppa i.
Eva var dock inte ensam om detta, i mina ögon, hjältedåd. Ett helt gäng andra tjejer och några av det manliga släktet gjorde gemensam sak med Eva. Jag kan dock inte påstå att de stannade länge eller tog några längre simturer innan de åter tog sig upp på land. Som tur var fanns det också en liten varmvattenbassäng, som höll 26 grader, att krypa ner i efter fullbordat havsbad.

Kvällens meny.
Men, nu var det snart dags för oss att ta restaurang Salt i besittning. Så, vid återkomsten till vårt rum blev det ombyte till lite mer civiliserade kläder samt för mig, intaget av en liten "stänkare" i form av en Dry Martini. Eva skulle ju ha sitt vinpaket vid middagen medan jag, renlevnadsman som jag är, endast drack mineralvatten till maten.

Rätt nummer ett!
Menyn såg spännande ut och både Eva och jag började bli hungriga. Strax efter sju på kvällen blev vi serverade den första rätten av en mycket trevlig servitris. När jag såg vad som fanns på tallriken, trodde jag först att det var ett skämt. Det var så lite, (det ser faktiskt större ut på bilden än det var i verkligheten) att det nästan inte gick att dela i två bitar. Men, som min salig mor brukade säga "det var lite men välment".


Rätt nummer två!
Rätt nummer fyra - ost.
Rätt nummer fem - chokladmousse.
Och, så fortsatte det på samma sätt tills hela menyn var avverkad. Som framgår så finns inte rätt nummer tre med på bild, vilket beror på att jag i mina fruktlösa försök att bli mätt, glömde att fotografera den.
Visst var allting gott, ingen tvekan om den saken, men någon långtradarchaufförsmåltid var det definitivt inte. Det märkliga var dock att efter måltiden så kände jag trots allt ingen hunger längre, även om jag säkert, med lite god vilja, hade kunnat trycka i mig en tjock grillad med mos efteråt.

Granne med hotellet ligger det (ö)kända Peppes Bodega,
där rikemansungar brukar "vaska" champagne á tusen kronor flaskan under högsäsongen.
Vi knoppade in vid tiotiden på kvällen för att kunna gå upp, fräscha och utsövda, i hyfsad tid och äta en rejäl frukost, innan det var dags för oss att ta oss an gamla banan på Båstad Golfklubb. Hotellet har en egen parkeringsplats, med ett fåtal platser precis utanför, där vi lyckats hitta en plats. Så efter att ha packat in vår lilla väska, lämnade vi Båstad för ytterligare lite turistande på Bjärehalvön.

Inte ett levande väsen i sikte.
Nu gick färden till Torekov, några mil från Båstad. När vi körde genom byn, ner mot hamnen, så var ödsligheten påtaglig även här. Krogar fanns det i nästan varje hörn, men bara någon enstaka hade en skylt som berättade att etablissemanget höll öppet på helgerna fram till någon gång i oktober.

Flytetyg, i väntan på upptagning.
Rofyllt fiske med Väderöarna i bakgrunden.
Hamnen, i den här typen av samhällen, brukar var den centrala punkten för boende och turister. Men även här var det tyst. Vi såg dock några personer, som höll på med att arbeta med en liten båt samt en man, som precis när vi parkerat, hämtade en stor fiskhåv i sin bil. Det gäller att vara beredd när den stora fisken behagar nappa.


Efter en liten promenad i den stilla hamnen körde vi de två milen tillbaka till Båstad, bl a på den vackra italienska vägen, parkerade på golfklubben och gjorde oss reda för dagens golfrunda. Det var många år sedan jag spelade här och då på den nya banan. Jag gillar inte den då den är ritad av en arkitekt, som heter Tommy Nordström. Han har en tendens att ofta ha upphöjda greener som är omringade av bunkrar. Det gör det omöjligt att rulla in bollarna på green och gynnar verkligen inte golfspelare av min kaliber.

Vinnarens lott!
Hur som helst, så blev klockan 1200 och det var vår tur att slå ut på första tee. Det blåste ganska friskt och på första hålet hade vi rak motvind. Trots detta slog vi båda två bra utslag rakt ut på fairway. Banan, både fairways och greener var i bra skick, trots att det regnat ganska mycket veckan före. Vi spelade hyfsat båda två och inga sur miner visades, som ju kan ske ibland. Artig som jag är lät jag Eva gå vinnande ur striden. Att min avståndsklocka slutade att fungera efter ett antal hål, hade nog väldigt stor betydelse för slutresultatet. Intalar jag mig.

Innan vi drog vidare hem till Lödde igen, så tog vi en fika med kaffe och våfflor, som serverades av en mycket trevlig tjej, som måste vara en tillgång för klubben.

Vi åker gärna dit igen!

onsdag 13 september 2017

Morgan South:s höstmöte 2017

Regn, regn, regn, 
men till slut kunde vi äntligen köra öppet - 2017-09-08/10
Vädergubbarna hade, redan en vecka tillbaka, förutspått väldigt dåligt väder hela den aktuella helgen. Men efter många års erfarenhet har vi lärt oss att meterologernas precision, när det gäller att spå väder, många gånger är väldigt tveksam. Med andra ord skulle vädret kanske ändra sig innan det var dags för Morganklubbens södra distrikts årliga höstmöte, en av årets höjdpunkter.

Trist syn.
När Anita och Ola anlände till oss för gemensam färd till Valhall Park utanför Ängelholm, så var taket mycket riktigt uppfällt, även om regnet inte direkt öste ner. Eva och jag hade redan förberett oss på en Morganhelg med suffletten uppfälld, vilket skulle bli en ny erfarenhet för oss.
Vi tog oss till Ängelholm och den tidigare flygflottiljen F10 genom att trafikera lite mindre vägar, för att undvika motorvägen. Och, skönt var det med suffletten uppe, där vi lättklädda, utan klumpiga skinnjackor, kunde njuta av lugnet i kupén och värmen från värmeledningen. Riktigt mysigt faktiskt. Vi skulle faktiskt också kunnat lyssnat på den radio och CD-spelare som ingår i utrustningen, men jag har aldrig lärt mig hur man gör.

Paret Ingelov från Vetlanda lät sig väl smaka.
Trots väderutsikterna och regnet så hade 37 bilar med besättningar blivit anmälda till mötet. De flesta anlände redan på fredagseftermiddagen för att få tid att socialisera med alla de andra entusiasterna.
På fredagskvällen är det i regel någon form av buffé på kvällen. Så också denna gång.

Suddig, men dramatisk bild på våra bilar på parkeringen.
Vid det efterföljande kaffet och för vissa i samband med intagandet av diverse rusdrycker, fortsatte minglandet långt ut på kvällen. Dock inte alltför sent då vi hade ett rally att tänka på på lördagen.

Frukosten på Valhall Hotell innehöll det mesta som jag behöver för att klara mig utan mat ända till kvällen. Med ett rejält intag av bullar, lax, youghurt, kaffe, ägg, bacon, äggstanning och korvar, så är det hur lätt som helst att undvika att bli hungrig under hela dagen.

Anders informerar om dagens övningar.
I samband med frukosten informerade Anders Arvelid oss om det kommande rallyt och resten av helgens program. För att undvika köer och väntetider så blev vi uppdelade i tre grupper, där varje grupp startade med en halv timmes mellanrum.
Eva och jag, tillsammans med tio andra Morgans, startade i först gruppen klockan 09:50. Varje bil hade fått sig tilldelat en mycket detaljerad s k roadbook, som beskrev hur vi skulle ta oss fram på rallyslingan.

Ola drar på rejält.
Med Ola och Anita som första bil följde vi efter i vår Mr Brum. Resten av vår grupp såg vi sedan inte röken av förrän vi kom fram till första kontrollen, där vi skulle svara på ett antal frågor.
Som brukligt är var rallyslingan förlagd till smala, kurviga, asfalterade vägar. Lite norr om Klippan finns en hel del skog, som vi längre söderut inte är så vana vid, när vi är ute och luftar våra bilar, vilket var lite nytt och spännande.

Vet ni om vi kört rätt?
Ser ut som en trollskog.
Men trots att vår roadbook var mycket detaljerad, så hände det vid några tillfällen att vi blev osäkra på om vi var på rätt väg och fick stanna för att konferera med varandra. Och, kör vi fel är det i och för sig inte hela världen, vi är ju här för att köra våra Morgans.

Vår grupp samlad vid kyrkan.
Under rallyt skulle vi göra tre stopp, där vi skulle svara på frågor samt titta på någon sevärdhet. Det första stoppet var vid Klippans kyrka. Hit kom vi tillsammans med Anita och Ola allra först, men efterhand rullade det in bilar i en strid ström. Här fick vi alla svara på ett antal frågor, som dock inte hade med kyrkan att göra, men som ingick i vår lilla tävling under rallyt.

Den böjda lyktstolpen symboliserar att man ska gå in i kyrkan med vördnad och böjt huvud.
När alla var klara med sina frågor så gick vi i samlad tropp upp till kyrkan, ledd av en engagerad guide. Han berättade att St Petri kyrka, som den heter, är ritad av arkitekten Sigurd Lewerentz. Han var en inte speciellt religiös person, men hade mycket bestämda åsikter om hur kyrkan skulle byggas.
När den invigdes 1966 blev de inbjudna svenska och utländska arkitekterna väldigt imponerade. Ja, så imponerade att man fann den konstnärligt mer intressant än Lunds domkyrka och jämställde den med Le Corbusiers betongpoem, vallfärdskyrkan i Ronchamp i Frankrike.
(De av läsarna som är sakralt intresserade intresserade kan googla på Klippens kyrka och få er mycket intressant info till livs.)

Eva verkar intresserad av något. Som vanligt.
Även Ola verkar ha fått syn på något.
Efter en halv timmes intressant guidning var det dags för on the road again. Nu skulle vi inte avverka någon längre sträcka eftersom nästa mål även det låg inom Klippans kommun.
Klippans Yllefabrik startade 1879, när en man vid namn Jöns Petter Magnusson köpte ett spinneri som gått i konkurs. Han hade tidigare arbetat som spinnerichef på fängelset i Landskrona och såg nu en möjlighet att starta en egen produktion. Vår guide berättade att det idag inte finns någon tillverkning i Klippan längre utan denna sker nu i baltstaterna. Ullen, som jag i min enfald trodde kom från UK, där det finns gott om får, köps faktiskt in ända från Nya Zeeland.
Historien om fabriken är lång och intressant och de som vill kan få mer kött på benen på deras hemsida www.klippanyllefabrik.se.
De flesta av våra äkta hälfter fann besöket på Klippans Yllefabrik mycket intressant. Här fanns hur mycket som helst som skulle vara trevligt att ha. Trots detta så var vårt besök där ett av få sällsynta tillfällen, som Eva gick ut tomhänt från en butik. Men, faran är inte över för det, då anledningen till att hon inte köpte något idag var att hon inte kunde bestämma sig vilken av de många plädarna hon tyckte bäst om. Det blir därför med största sannolikhet ett återbesök, nästa gång vi kör en ny runda med vår Morgan.

Lunchfaciliteterna på plats.
Precis när Eva och jag lämnade yllefabriken så började det regna. Ja, oss gjorde det ingenting för vi hade suffletten uppe, men en del fundamentalister (jag brukar tillhöra dem), som menar att det finns en anledning att taken på våra bilar är nedfällbara och därför bör vara i den positionen i stort sett alltid, utom när bilen står i garaget. Därför tror jag att en del hårdingar blev lite blöta i rumpan, när de skulle fortsätta sin färd efter besöket i yllefabriken.

Först på plan och ensam,  fick jag chansen att ta den här bilden.
Nästa stopp var det dags för lunch i anslutning till det välkända monumentet i Kvidinge. Även hit var det Eva och jag som kom först och där möttes vi av Tina och Björn, som besvärat sig med att fixa ett tält för att vi skulle slippa att inta lunchen under bar himmel i regnet. Vilk hjältar dessa två är.
Det här monumentet, som jag till och med minns att jag besökte i samband med en skolutfärd när jag gick i skolan i Åstorp som barn, är ett minnesmärke över kronprins Karl August. Den 28 maj inspekterade han Skånska husarregementets trupper på Kvidinge Hed. Han föll olyckligt av sin häst och dog, men dödsorsaken blev aldrig klarlagd och man tror att han drabbades av ett slaganfall.

Mr Brum är nattad och klar.
Efter lunchuppehållet fanns det två möjligheter, antingen att köra en kortare slinga tillbaka till Valhall Park, eller en tre mil längre sträcka upp över söderåsen, med dess vackra vägar. Eva och jag kör ofta på dessa vägar och samtidigt som vädret var så uselt så beslöt vi att ta den korta vägen tillbaka till hotellet, där det var dags för kaffe och kaka.
Efter fikat så hade vi några timmar till eget förfogande. Själv tog jag en dusch och tillbringade lite tid med att kolla mina mail samt golfresultaten från Schweiz i min iPad. Men, välutrustad som jag brukar vara kunde jag också ha en lugn stund med senaste numret av Nostalgia.

Stina och Björn uppklädda. Björn t o m med en slips med bilar på. Stiligt!
Klockan 18:30 skulle vi samlas för en fördrink på Slottet, där vi sedan skulle inta vår trerätters galamiddag. Men innan dess så hade vi bestämt med ett antal andra att vi skulle träffas en våning upp på hotellet, där det fanns en liten lounge, för att inta ett glas vin alternativt en liten stänkare.

Leverpastej kallade servitören vår dessert.
De tre rätterna som serverades var alldeles utmärkta och personalen tillhör nog eliten av de jag varit
"utsatt" för under en sen lördagkväll. Trevliga, serviceinriktade och humoristiska.
På de här tillställningarna blir det sällan några nattmanglingar. Nästan alla är så gamla och har varit med så pass länge att de vet när det är dags att ta sista drinken och när det är tid att gå till sängs, för att känna sig på topp till frukosten dagen efter.

Det blev öppetkörande till slut.
När jag vaknade på söndagen såg jag ett himlafenomen. Solen sken! Redan lite efter åtta var både Eva och jag på plats i lunchrestaurangen. För mig blev det samma goda och maffiga frukost som dagen före, så att jag skulle kunna hålla mig, vad gäller mat, till kvällen.

Alltid skönt att komma hem!
Efter frukost fanns det möjlighet till ett besök på flygmuseet, samtidigt som det skulle vara en flyguppvisning lite senare på dagen. Men museet besökte vi redan förra gången höstmötet var förlagt till Valhall Park, så vi beslöt oss för att dra iväg och komma hem tidigt på dagen.
Precis som vid tidigare möten hade vi haft mycket kul och träffat glada, trevliga människor de här dagarna. Inte minst tänker man på allt det jobb ett fåtal har lag ner för att alla vi andra ska ha det trevligt.
Avslutningsvis måste Eva och jag också konstatera hur bekvämt det var att köra med taket uppe.

Men, regeln är dock att taket ska vara nere i så stor utsträckning som möjligt!

torsdag 31 augusti 2017

Årets minitour gick på Perstorp och Wittsjö

Traditionen håller i sig - 2017-08-12/13
Vi har nu, ett antal år, åkt på en tvådagars golftour tillsammans med samma gäng. Vi mötte därför upp med paret Kvant, paret Persson samt Maria och Håkan på Perstorps GK, en mulen lördagsmorgon för att spela första rundan av de två inplanerade.

Ett trevligt minne av min far.
Innan rundan hann vi med att fika och titta runt i klubbhuset. Här upptäckte jag att min salig far fanns på listan över spelare som lyckats gör hole in one på banan. Jag minns hur stolt han var att som 65-åring lyckats med denna bedrift, något som hans nu 71-årige ättelägg än så länge inte lyckats med.

Golfmode i Skottland?
I entrén till klubbhuset fanns det några ställ med kläder och mössor, som någon lokal modebutik ville locka besökarna med. Det blev ett ivrigt provande, inte minst av våra damer, som skrattade gott åt de olika kreationerna.

Ett extremt grovt etikettsbrott.
Det var dags att slå ut på första hålet och artiga som vi män är så lät vi damerna slå ut först. Vädret var rejält gråmulet och vi bara väntade på att de första regndropparna skulle börja falla. Men, det fick bli som det blev. Det sägs ju att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder. De första två hålen klarades av utan varken problem eller sensationer. Men på tredje hålet så lyckades en av deltagarna, som har en eldriven vagn, jag vill inte nämna namn, ställa in ett avstånd på displayen, som tyvärr ledde till att thela vagnen parkerade sig i en bunker. Lyckligtvis fanns det ingen människa som upptäckte detta onämnbara etikettsbrott, vilket i så fall hade fått oss övriga tre att skämmas ögonen ur oss.

De andra är glada, trots regnet, då de spelade hyfsad golf.
Som vanligt den här säsongen, så var mitt golfspel uruselt. Jag har haft en förmåga att slå ovanpå bollen vid utslagen, med resultat att jag fick slå slag nummer två cirka tio meter längre fram. Och, som om inte detta var nog så började det också att regna efter ett antal spelade hål. Kombinationen av dåligt spel och regn som, om möjligt, leder till ännu sämre spel, gör att det är lätt att tappa både lust och motivation. Så, naturligtvis blev jag sist och jag tyckte faktiskt riktigt synd om mig själv.

Ett mysigt ställe i utkanten av byn.
Men, även en dålig golfrunda tar så småningom slut, så nu hade vi lite trevligare saker framför oss. Med Maria och Håkan som lotsar, så vände vi alla våra bilnosar mot Wittsjö. Här skulle vi övernatta på pensionat Furuhill, ett ställe Eva och jag faktiskt bott på tidigare i samband med en Morganträff.

Ingen lyx men fullt tillräckligt.
Här sitter de och kaxar sig.
Eva och jag råkade få ett litet rum med balkong. Lite ledsen och desillusionerad som jag var efter dagens dåliga resultat på golfbanan, satte jag mig ensam med en stänkare och en cigarr på balkongen och analyserade varför jag gjort så många misstag, medan resten av gänget socialiserade och skröt om sina bravader ute i trädgården.

Problem med att komma överens om vinet?
Vid sjutiden var det dags för kvällens tvårättersmeny, d v s varmrätt och dessert. Nästan alla valde fisk men någon envisades med att beställa entrecot, något jag sällan gör då en sådan ibland kan var seg. Maten visade sig smaka utmärkt och efter lite minglande i sofforna i loungen så gick var och en upp till sig för att läsa en stund, innan det var dags för sömn och kraftsamlande inför morgondagen.


Det finns höjdskillnader på banan. Visst ser det fint ut!
På Wittsjö GK var det faktiskt lite kyligt på morgonen. Våra starttider var omkring halv tio och morgonbrisen gjorde att det kändes kallare än det var. Denna gången gick inte damer och herrar var för sig, utan vi hade lottat så att en dam och en herre bildade par, dock fick ingen bilda par med sin äkta hälft. Jag spelade med fru Persson, d v s Kirsten, och hon är steady as a rock. Tack var henne så tillhörde jag inte det förlorande laget idag. Och, utan att på något sätt framhäva mig själv, så spelade jag faktiskt mycket bättre denna dag än dagen innan och blev inte sämsta herre heller.

Nästan alla var pigga och glada.
Årets tour var till ända och som traditionen bjuder, avslutade vi vår sammankomst med en enkel måltid på golfrestaurangens uteservering. Här snackades det mycket om olika hål, misstag och turslag även om en och annan denna dag var lite lågmäld. Det hade nog inte gått så bra för honom, för det var faktiskt bara en. Och det var inte jag!

Ett år till nästa minitour!

fredag 18 augusti 2017

En spontan utflykt i jakt på fika.


Ett besök på Flinckmans Cafe´ - 2017-08-11
När jag kom hem från gymet vid niotiden förra fredagen, så var det trist väder. Det förelåg därför stor risk att, om jag inte företog mig något, så skulle resultatet bli att jag drev omkring och softade hela dagen, utan att det hände någonting. Efter lite allmänt pyssel hemma och i garaget, föreslog jag därför Eva att vi skulle dra iväg och hitta något ställa ett fika på. Förslaget mottogs positivt varför vi äntrade vår Audi och drog iväg. Morganen fick stanna i garaget eftersom vädret var som det var.

Sireköpinge kyrka är vackert belägen.
När jag och min golfkompis Jörgen var i Spanien och spelade golf i Mars introducerade han mig i hur man spelar något som heter Pokemon Go i mobiltelefonen. Det är nog ett ganska tramsigt spel, som dock har det goda med sig att det inspirerar deltagarna att promenera. Utan att gå in på några detaljer så förhåller det sig i alla fall på det viset att vid kyrkor, statyer, kvarnar och andra lite mer eller mindre kända platser, så går det att fylla på ammunition, i form av bollar, som man sedan kan använda när man fångar Pokemonfigurer. Eva, som jag i min tur visat hur det här spelet går till, gick igång på detta. Och, tävlingsinriktad som hon är så har det lett till att vi, vid våra små utflykter, besöker en hel del kyrkor, för att fylla magasinen med bollar.

Anspråkslöst, men mysigt ställe.
Vid körning på småvägar på landet finns det i regel en liten kyrka i varje by, som vi då naturligtvis måste ta en närmare titt på. Vi låtsar åtminstone det, då vi inte vill bli tagna på bar gärning med att spela Pokemon Go. Men, vi behöver verkligen inte skämmas, då det visar sig att väldigt många människor, faktiskt över hela världen, håller på med samma sak. Och, om någon kommer på oss brukar Eva skylla på att det är barnbarnen som tycker det är kul.

Snacka om nostalgicafe´!
Efter vår religiösa resa och naturligtvis ett besök på Sireköpinge kyrka, kom vi så småningom fram till Flinckmans cafe´. Det startades av Lasse Flinckman, en av medlemmarna i After Dark, för ett tiotal år sedan. Lasse gick bort för några år sedan och cafeet drivs nu av två trevliga herrar.

Det lilla huset har ett antal rum med mindre sittgrupper,
där man kan slå sig ner om vädret är dåligt.
Inredningen präglas av 40 - 50-tal i kombination med foton och affischer från After Darks karriär.
Etablissemanget är endast öppet fredag - söndag från klockan elva, men det är verkligen värt ett besök. Intill finns också en butik som säljer kuriosa och annat smått och gott. Eva hade nog glömt detta sedan vårt förra besök, för tittade in i butiken gjorde hon inte. Tur var väl det!

Riktigt på landet.
Rejäl macka, som en hel lunch.
Trots lite grått väder så var det, för ovanlighetens skull alldeles lugnt. Vi valde därför att inta vårt kaffe och våra smörgåsar på uteserveringen på baksidan av huset. Här har man en milsvid utsikt över ängar och fält, där hästar går omkring och betar i sakta mak.
Det mesta som erbjuds är hemmalagat. En smörgås kostar 69 spänn och jag tycker verkligen att vi fick valuta för pengarna.

Perfekt!
Här satt vi alltså, Eva och jag och njöt av både mat och utsikt. Klockan var bara drygt halv två och vi hade ingen anledning att köra tillbaka hem redan. Då kom vi på att vi, vid vår senaste Morganutflykt tillsammans med några från Vetlanda och Karlshamn, av en slump hade hittat ett nytt äggställe. Inte nog med det, det ligger också på bekvämt avstånd från Vasatorp GK, som vi besöker ganska ofta.
Sagt och gjort, vi vände nosen mot Mörarp och snart såg vi den, Äggboden. Här swichar man 40 spänn och lämnar boden med ett flak  med 30 ägg. Måsta var ett bra pris!

På vägen hem besöktes ytterligare några kyrkor!